söndag 13 augusti 2017

Hundar är ju ganska fantastiska...

I går hade jag förmånen att få tillbringa dagen ihop med ett gäng springervalpar och deras familjer och det är så oerhört fascinerande att se med vilken lätthet unga hundar suger åt sig "kunskap" som man delger dom.

Och det jag tänker orda om nu är de första övningarna i nosework. Busenkelt med så unga hundar som inte har hunnit få huvudet fullt med en massa annat jox som vi förare har lurat i dom.

Jag vet inte om det rätta ordet här egentligen är "kunskap" för kunskapen att använda nosen har de ju redan, det gäller ju bara att styra upp det hela så att de i det här fallet hanterar kunskapen på just det vis som vi människor vill.Valparna var väl egentligen på gränsen till unghundar, de var 6 månader gamla och en del av dem på väg in i könsmognaden, men de har ju ändå en lång bit kvar tills de kan kallas vuxna.

Jag brukar ju alltid jobba med en urvalsbana i de första övningarna då hunden ska lära sig att doften är något lönsamt och något positivt att hitta, men nu hade vi redan ägnat förmiddagen åt att prata och prova på rallylydnad, och unga oerfarna hundhjärnor orkar inte fokusera och koncentrera sig hur mycket som helst, så jag gjorde den varianten med kartonger och godis istället.

Fast jag gick en liten medelväg och använde mig i alla fall av en smeller för att väcka intresse för doften, och det verkade gå hem hos allihop.

Och när vi sedan började övningarna med kartongerna så gick det hur smidigt och lätt som helst. Hundarna var som sagt lite trötta i huvudet redan när vi började, och för att de inte skulle hinna få ett totalt hjärnsläpp av alla intryck vi gav dem, så forcerade jag övningarna lite och tog ganska så stora kliv framåt i stegring av svårighetsgraden.

Tänkte som så att "går det så går det" och går det inte, så får vi backa lite och göra om. Men det gick bra.... med alla hundarna.

Vi började på känt nw-manér med att lägga godis i kartongerna för att väcka intresse för kartongerna och för att få hundarna att tycka att det var lönsamt att undersöka dom, och det funkade bra.

Nu var ju hundarna väldigt unga, och redan lite trötta i huvudet när vi började, så jag chansade som sagt, och forcerade övningarna lite för att gardera mig så att de inte helt enkelt skulle få hjärnsläpp på grund av all träning och alla nyheter som vi presenterade för dem.

Och redan vid tredje omgången fick de en kartong med en doftgömma i, placerad på rad med en hoper andra kartonger... och det är helt fascinerande att se att hundarna efter så lite träning klart och tydligt visade ett intensivt intresse för "doftkartongen" medan de ganska snabbt passerade övriga tomma kartonger.

Jag har ju alltid hävdat att vi undervärderar våra hundar och deras förmågor, och jag stärks i min uppfattning varenda gång jag är med och tränar hundar. Och i all synnerhet unga, orutinerade hundar verkar helt enkelt bara suga åt sig nya saker man vill lära dom, speciellt när det rör sig om olika typer av nosarbeten där det är de själva som styr och vi förare liksom bara är bihanget.

Det går kanske inte riktigt lika lätt att lära in fotgående och liknande övningar  men där jobbar vi ju inte med hundens naturliga förutsättningar för att lösa uppgiften.

Och det blir så väldigt tydligt att det där med nosarbeten det är världens bästa sätt att aktivera och trötta ut en hund. Från att ha varit ett gäng syskon som mest bara ville busa och leka med varandra, och som verkade ha ett outtömligt förråd av energi, så såg vi sedan efter nw-övningarna ett gäng hundar som låg lugnt och stilla vid sin familjs fötter och mest såg ut som att dom bara ville ta en tupplur i lugn o ro.

Jag hade Salza o Jippie med mig i nån sorts beredskap för att kunna visa resultatet av de övningar vi gick igenom, och de skötte sig som vanligt helt Ok. Salza har det senaste året blivit lite otålig när hon får sitta uppbunden nånstans en längre tid, då kan hon beklaga sig lite, och så gjorde hon aldrig förr. Men vi blir väl alla lite gnälligare på äldre dar tror jag ...  men det var roligt att se att trots att de stod bundna på ett ställe medan matte var i rummet bredvid, så var det helt Ok att främmande barn plötsligt klappade och kramade om dom. Matte fick liiiite hjärtat i halsgropen när hon såg det på håll, men hundarnas kroppsspråk sa OK så då slank hjärtat ner på rätt plats igen.

Salza protesterade ju lite och visade att hon tyckte att hon var lite försummad som fick sitta bunden vid sidan av, när alla andra skuttade omkring, men trots det så fixade hon ett snyggt sök inomhus när vi skulle visa vad målbilden för nw-övningarna var. Hennes förmåga att omedelbart fokusera på uppgiften har inte förändrats med åldern, hon är suverän på den biten. Jippie fixade också sitt sök, fast där får man lite slams och skutt på köpet när man tar honom från lång passivitet direkt  till en aktivitet som han gillar. Men det var ju bara bra att de som var med fick se två så olika hundar jobba, och att de löste uppgiften ungefär lika snabbt men på helt olika sätt.

Och jag fick sedan frågan, lite på skämt, vad jag skulle syssla med nu när jag nu inte ska ha några hundkurser längre...  och jag måste ju erkänna att jag kommer att sakna det där med kurser. Det är så himla kul och fascinerande att se hundarna jobba och att se vilka framsteg de (förhoppningsvis) gör. Och just i den här typen av nosarbeten så är det speciellt fascinerande att se hur hundarna utvecklas, och att se vilken enorm kapacitet de har.

Men nu behöver jag ta tag i "lilla" Jippie lite tror jag. Har sett tendenser till det förut, men igår syntes det tydligt....  han tycker att han har gjort sitt när han hittar doften utan att han går helt in på doftkällan. Han nöjer sig med att vara några cm, eller kanske till och med en dm, från doftkällan, där markerar han att han hittat, men då är det lite svårt för matte att veta exakt var doften finns. Där får vi skärpa till oss lite tror jag...


söndag 30 juli 2017

Inte ofta jag grips av panik, men idag var det nära....

Var ute och tränade lite och det var gassande varmt, så jag åkte ner till älven för att hundarna skulle få svalka sig.

Ni vet... stora mäktiga Indalsälven, bred och djup och med våldsamt strömmande vatten så nära utflödet i havet.

Och hundarna plaskade och drack och hade det lite skönt. Matletaren Salza gick lite sina egna vägar och uppenbarade sig plötsligt med något i munnen, hon tänkte byta till sig en godis.

Fyndet idag var det här, riktigt smaskigt och illaluktande....  en stor laxstjärt.


Hon fick sin godis, och där stod jag med en stinkande laxstjärt.... hundarna var våldsamt intresserade och jag förstod att någon av dom säkert skulle sno åt sig den igen om vi gick därifrån och lämnade den. 

Så jag passade på i ett obevakat ögonblick och kastade ut den i den strömmande älven. Fast obevakat ögonblick... så löjligt att tro det när Jippie är med.

Laxstjärten hamnade i vattnet och sekunden efter dök även Jippie i. Och det är lite läskigt med älven just nu. Den är strid och strömmen är som sagt stark, och bara nån meter från land är det många meter djupt. 

Laxstjärten sjönk naturligtvis, men Jippie skulle ha tag i den.....

video

Ni ser att jag tappar fattningen lite där...  han ser nåt vid ena bropelaren som han antagligen fått för sig är laxstjärten, och jag förstår ju att kommer han så långt ut i strömfåran så tar han sig inte tillbaka till stranden sedan.

Allt oväsen omkring är semestertrafiken på E4:an som går över bron där vi är... och det gör ju inte mig lugnare när jag inte vet hur väl jag hörs ut över vattnet. Det försiggår en hel del hojtande och tjoande mellan filmsnuttarna...  han var ute i vattnet länge, och man kan se på filmerna att han simmar och simmar och simmar, men han kommer inte direkt nånstans.

video

Han kom ju upp på land till slut, men han tittade långt efter det där, vad det nu var, som syntes i vattnet långt borta vid en av bropelarna.

Usch...   det var faktiskt lite otäckt. Tänk om lilla Jippie hade följt med strömmen, han hade aldrig haft krafter att ta sig i land om han hamnat mitt ute i strömfåran....



torsdag 20 juli 2017

Förbannade kartonger!!!!

Nu får jag sota för min ovilja att jobba med kartonger när det gäller nosework-sök. Tycker ju inte att det är nåt kul alls med kartonger, så vi har ju mest jobbat med annat, rumssök, utomhussök, fordonssök och allt man kan tänka sig... men inga kartonger.

Och ni som orkat läsa mina inlägg vet att vi misslyckats på två doftprov, och det beror på att Jippie lurar mig. Jag kan inte avgöra om han menar allvar eller ej med sina markeringar. Han gör snygga, till synes bergsäkra markeringar vid en kartong.... och det är fel.

Och det är så jäkla irriterande, för när det gäller alla andra typer av sök så är det inga problem alls att förstå när han hittat det han söker. Han är, i alla för mig, väldig tydlig när han hittat doften i andra sammanhang, men med kartonger är det totalkört. 


Igår hade vi en trevlig dag tillsammans med en hel hög hundvänner. Vi träffades på Norra Berget här i stan, ett stort och populärt utflyktsmål på sommaren, massor av störning, folk, hundar, lösspringande höns och så bilar på alla håll och kanter....    men sånt störs ju inte mina hundar av.

De olika sök som vi fixade till gick så bra så... men när det var doftprovsträning då funkade ingenting. Jippie markerar glatt både den ena och den andra kartongen,  och hur ska då hans matte veta när han så småningom faktiskt markerar den rätta kartongen??

Snygga liggmarkeringar... vid fel kartong. Vet ni att jag blir lite galen på det här.....

Jag är ju inte dummare än att jag inser att det hela är mitt eget fel, men hur sjuttan har då hunden lärt sig att markera rätt doftställe i alla andra typer av sök???? Det är de där jäkla kartongerna som spökar...

Och som ni vet så AVSKYR jag att ge upp....  så nu har jag anmält till ett doftprov igen. Och igår fungerade, som vanligt, ingenting som hade med kartonger att göra.

Än så länge finns det ju inget tak för hur många gånger man får göra det där doftprovet så med lite tur så kanske vi lyckas innan både jag och hunden är för gamla för att orka stappla fram längs kartongraden.

Och det är ju så att trägen nästan alltid vinner... försöker man tillräckligt många gånger så lyckas man med lite tur till slut. När jag tänker så, så tänker jag alltid på när jag åkte runt på jaktprov med min Samson. Där fanns en annan deltagare som alltid var på samma prov, och ofta ytterligare fler där vi inte var med. Hunden hade noll jaktlust, men var vacker och väntade bara på sitt pris på jaktprov för att bli utställningschampion. På den tiden måste man ha en merit från jaktprov för att få titeln....

Som sagt... många prov var dom på och prov efter prov nollades...  ända tills det provet dök upp där hunden råkade trampa upp en fågel som låg och tryckte i gräset. Hunden jagade som sagt inte, så den var bara nån meter från matte när fågeln "stöttes"... och med bristande jaktlust så försökte ju inte heller hunden att gå efter fågeln när den lyfte. Fågeln sköts, landade 15 m från hunden som faktiskt lyckades apportera in fågeln till föraren.... och priset och championatstiteln var i hamn.

Så sensmoralen i det här är att man aldrig ska ge upp...  är man tillräckligt enträgen (och har stor plånbok) så har man förr eller senare turen på sin sida och lyckas....  kanske  

Fast min plånbok är våldsamt liten, och mitt tålamod är nästan ännu mindre...  men som sagt, jag AVSKYR verkligen att ge upp.


tisdag 4 juli 2017

Nya erfarenheter

I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut... och det är ganska så kul att vara i den här åldern och hitta saker att göra som man aldrig tidigare gjort. Man är aldrig för gammal att lära sägs det ju, och det ligger nog någon liten sanning i det. 😃

Jag var i alla fall tidtagare vid Timråklubbens allra första nosework-tävling och eftersom jag inte tävlat nw själv, eller ens sett en tävling tidigare, så var alltihop en alldeles ny erfarenhet. Och eftersom jag tycker det är så himla intressant att se hur hundarna löser sin uppgift så hade jag rena julafton, 50 ekipage passerade under dagen.

För er som kanske inte vet...  det finns en dold doftgömma i ett begränsat område (där doften är en droppe eukalyptushydrolat), och hunden hade i det här fallet 2 minuter på sig att hitta doften och tala om för sin förare att den hade hittat det de letade efter. Och det finns fyra sökområden, utomhussök, inomhussök, behållarsök och fordonsök.

Föraren vet naturligtvis inte var doften finns, men för oss som visste det så var det ganska så tydligt att många hundar hittade doften, men de markerade inte tillräckligt tydligt så att förarna förstod, utan de bad istället sina hundar att leta vidare, och misslyckades då eftersom tiden hann gå ut.

Grejen är alltså att hunden ska leta, och sedan markera så tydligt att föraren säkert kan säga var doftgömman finns. Tiden stannas då föraren säger "Markerat!" och i slutänden är det den hund som snabbast, utan några fel på vägen, lyckas hitta gömman.

Det var inte så många som lyckades vid de två sökområden där jag tog tiden. Det var ett utomhussök och ett fordonsök och det var inte jättelätt, men som sagt.... många hundar nosade på rätt ställe utan att "säga till" och eftersom det är föraren som skall avgöra om hunden hittat rätt eller ej så hjälpte det ju inte när inte föraren förstod sin hund.

Jag lärde mig massor bara genom att titta på de olika ekipagen. Jag fick massor av tips om hur man INTE ska göra.... och även om jag säkert är fullt kapabel att göra om alla felen själv, så var det intressant att se och  klura på hur förarna skulle gjort istället.

Och jag fick bekräftat vikten av att:

* lärahunden att leta riktigt lågt. Båda gömmorna var placerade bara nån cm över marken, och de flesta hundar var aldrig så långt nere med nosen. De kände vittringen, letade runt omkring, men gick aldrig riktigt långt ner.

* lära hunden att gå riktigt tätt inpå doftkällan, frysmarkering måste vara det allra säkraste markeringssättet.  En hund gjorde en snygg liggmarkering vid ena doften, men fick inte godkänt eftersom matte inte kunde säga tillräckligt exakt var doften fanns.

* lära hunden att jobba självständigt. I de fall där föraren engagerade sig för mycket såg man tydligt att hunden drog ner på sitt engagemang i samma takt som föraren ökade sin aktivitet.

* vänja hunden vid att jobba där andra hundar rört sig... och då utan att den bryr sig om andras dofter. Ganska så många hundar ägnade sig åt att undersöka ovidkommande dofter mycket noga, och tiden rann iväg så att de inte hann finna doften. Som åskådare ser man väldigt tydligt när hunden gör över från ett nw-sök till att kolla av andra hundars dofter och spår. Men allting är ju lättare när man står vid sidan om och tittar på

* planera söket. Kolla in sökområdet och gör upp en plan....  följ planen till att börja med, men var vaksam på hundens reaktioner och anpassa söket därefter.

* bry dig inte om att försöka gissa vart doftkällan finns, fokusera på hunden eftersom han/hon är den enda av er två som har minsta lilla chans att hitta doften.

Ja det fanns mycket att se och lära, och inte minst fanns det mycket att klura på och fundera över. Något som slog mig redan vid första ekipaget var något som jag fick lära mig under min utbildning till specialsöksinstruktör....  hunden kopplar ofta inte på nosen förrän en bit in i sökområdet och missar därför den allra första biten. Just vid fordonsöket var det väldigt tydligt, doften satt långt fram på det första fordonet och många hundar missade att söka där, och när sedan resten av fordonet + det andra fordonet var genomsökt, då var tiden ute så den missade första delen hann aldrig bli undersökt.
Det fanns som sagt mycket att klura på och himla intressant var det.

Och det var en hel del som fick en gammal lydnadsnörd att hoppa till då och då... ni vet det där med belöningar och godis och leksaker och så. Allt sånt är ju tillåtet i nw, men i början av dagen kändes det lite ovant att t.ex. se hur föraren tog fram belöningen innan söket, lockade med den och stoppade ner den i fickan igen med ett löfte om att "du får den sen". Eller hur kamptrasorna hängde ut ur fickan medan söket pågick. Allt sånt är som sagt tillåtet och säkert också bra... men för en gammal lydnadsnörd, som jag är, tog det ett antal hundar innan jag vande mig.  

Man blir ju lite inspirerad av att stå och bara titta på, förhoppningsvis kan det jag såg inspirera till lite träning med mina egna hundar. Jag stod och funderade på hur t.ex. Salza skulle löst uppgiften, hon är ju bombsäker och ganska så snabb på att hitta rätt ställe. Och hon är noll störd  av omgivningen, oavsett vad som händer runt omkring. skulle varit kul att testa, men nu vet jag ju var gömmorna fanns så man kan kanske rekonstruera det vid tillfälle, vi får se.

I alla fall så är det våldsamt intressant att se hundar och förare jobba...  rent av lyxigt att få se 50 ekipage som har samma uppgift att utföra och alla löste det på sitt eget lilla vis... eller löste det inte alls, men då gjorde dom ju ändå på sitt egna lilla vis.

Och nej, vi var ju inte med så det här är ingen bild från tävlingen....

torsdag 8 juni 2017

Lydnads-SM

Ja det gick av stapeln under den gångna helgen och som vanligt rör det upp en massa känslor. Denna gången var det tävlingens överdomare som uttalade sig klantigt på sociala medier under tävlingens gång. Han ifrågasatte helt enkelt hur flertalet av de tävlande hade kunnat kvalificerat sig till ett SM, de presterade inte så som man kan förvänta sig på den nivån.

Han drog slutsatsen att de blivit alldeles för snällt bedömda under kvalperioden och egentligen inte hade på SM att göra.

Och så passar han på att konstatera att "landslaget utmärker sig stort"... precis som att det skulle vara förvånande.

Landslaget har tillgång till duktiga tränare och träningskamrater och tränar under helt andra förhållande än vi vanliga dödliga. De ligger ju i en gräddfil när de gäller att få tillgång till det allra bästa, både träningsmässigt och när det gäller andra resurser. Om de inte skulle utmärka sig på SM så borde de skämmas tycker jag...

Att många av de övriga inte presterar vad man kan förvänta sig av en SM-deltagare är inte heller förvånande. Jag har många gånger tidigare påpekat att bedömningen skiljer sig märkbart åt beroende på var i landet man tävlar, och det står jag fast vid. Och vad det beror på kan man  ju fundera på....

Förmodligen beror det till stor del på hur ambitiösa distrikten är med att vidareutbilda sina domare och även att kräva närvaro på domarkonferenser och liknande. Och framför allt att verkligen ordnas regionala domarkonferenser där man kanske rent av tittar över gränserna för att få lite input från andra distrikt.

Nu är det ett våldsamt hallå på sociala medier just på grund av överdomarens inlägg, och det var våldsamt osmart av honom att skriva som han gjorde mitt under pågående tävling. Hade han istället skrivit samma sak i en utvärdering efter mästerskapets slut så hade antagligen stormen bara blivit en krusning på ytan.

Om vi bortser från alla ömma tår som han trampade på, och förstås beklagar att folk tog illa upp, så tror jag att han i grunden har rätt. Bedömningen runt om i landet skiljer sig våldsamt mycket åt... och det är inte bra.

Inte helt ovanligt att den som glänser stort och betraktas som ett orakel på hemmaplan sedan inte alls kan konkurrera när hela landets duktiga ekipage samlas, det finns många exempel på det. Jag kan hålla med om att resultaten borde vara jämnare på ett mästerskap....

Och hans kommentar om att "landslaget utmärker sig stort" eldar väl egentligen mest under den debatten som tycker att vi ska ha ett SM för "proffsen" och ett mästerskap för oss vanliga dödliga som inte är med i landslaget eller talanggruppen och som inte har en BC.

Nu har jag inte orkat engagera mig ens så mycket att jag har kollat upp vilka raser som placerade sig högst upp på resultatlistan, men jag gissar säkert inte fel om jag gissar att BC är väldigt dominerande i toppen av listan.

Fast jag har inte kollat deltagarna alls... fanns det några andra raser än BC med över huvud taget? Några fanns det säkert, det brukar det ju göra...  men den dagen är nog inte så långt borta när vi enbart ser BC (och hundar av samma typ) i såna sammanhang. Sorgligt, tycker jag.....   men varje regelrevidering som görs verkar vara anpassade till, och gynna, just en viss typ av hundar.

Lydnaden är ute på farliga vägar.... nya startklassen lockar massor av tävlande, få lyckas bli uppflyttade och när de sedan väl är uppflyttade är steget STORT till klass 1. Klass 3 är svår men passar alldeles utmärkt för hundar av vallhundstyp, för övriga raser är många moment våldsamt kluriga att få till så att det ger hyfsade betyg.

Fast... varför bry sig? Jag har aldrig haft några SM-ambitioner och kommer aldrig att ha. Den gången jag var kvalificerad att delta lämnade jag återbud, och nu är det definitivt inte aktuellt. Även om mina hundar förmodligen har kapacitet för det, så har inte deras matte varken förmåga eller lust till såna roligheter. Men som den lydnadsnörd jag är så tycker jag att det är tråkigt med den utveckling som pågår nu,,,,





måndag 5 juni 2017

Rallytävlingar

Och nej, vi tävlade inte. Jag hade lite lösa funderingar på att testa fortsättningsklassen med Jippie igen, men vid närmare eftertanke avstod jag från att anmäla. Jag hade ansvaret som tävlingssekreterare på denna tävlingen och med två domare och alla klasser dubbelt upp på samma dag, så insåg jag att min virriga hjärna inte hade möjlighet att dels sköta det jobbet och dessutom tävla en klass x 2 själv. 

Jo jag vet... man får inte tävla och samtidigt vara funktionär för samma klass, men jag kunde lämnat över tävlingssekreterandet till nån annan för just den klassen där jag själv tävlade, men jag insåg ju i ett ögonblick av klarsyn att ska vi tävla nu för tiden så ska vi inte dessutom göra en massa annat vid samma tillfälle.


För er som aldrig varit tävlingssekreterare för en rallytävling så kan jag tala om att det allra mesta jobbet gör man innan själva tävlingsdagen. Det är inte alls som en lydnadstävling eller en brukstävling där man när anmälningstiden gått ut får besked om de tider som gäller och så skriver och skickar man ut ett PM och så har man gjort sitt, resten av jobbet kommer på tävlingsdagen.

Jodå, jag vet skillnaden, jag har varit tävlingssekreterare för både bruks och lydnad ett otal gånger, även om jag numera låtit min auktorisation falla för just de delarna.

Inbjudan ska skrivas och lägga ut på SBK Tävling och när anmälningstiden gått ut ska PM publiceras.

Och då måste man veta i vilken ordning ska de olika klasserna gå?
Och hur stämmer det tidsmässigt klasserna emellan då?

I rallyn pratar vi om ca 60 anmälningar per domare, och har man (som vi hade denna gången) två domare och kör alla fyra klasserna dubbelt på samma dag, då kan jag lova att man får klura en hel del innan allt är klart.

Och sen kommer vi till det roligaste av alltihop...   många rallymänniskor tävlar med flera hundar. Antingen går hundarna i samma klass, och då är det inte så stora problem, då är det bara att låta en hund starta tidigt och den andra sent. Eller också går de i olika klasser och då får man klura lite så att banvandringarna hinns med för varje klass och att man hinner byta hund utan att stressa ihjäl sig. Eller också det optimala... någon har ett par hundar i samma klass och så någon hund i en annan klass....

Om då dessa två klasser går samtidigt så kan jag kan lova att det är våldsamt intressant att försöka få till det så att de inte ska behöva gå banvandringar på två ställen samtidigt och sedan dessutom ska slippa stressa med att byta hund och springa mellan klasserna.

Är det bara en förare som har flera hundar så är det inga stora problem, men blir det tre eller fyra så får man klura lite.

Och så mitt uppe i alltihop så hör någon av sig och har en löptik... som då ska starta sist i klassen så då får man ändra startordningen igen.

Det är nämligen tävlingssekreteraren som lottar startordningen med hjälp av SBK Tävling, men som tur är kan man flytta om i startordningen lite som man behöver, och det behöver man alltid just med tanke på det jag skrev tidigare.

Och det är inte alls ovanligt att någon först på tävlingsdagen meddelar att de har en löptik som ska starta, så då får man manuellt kladda på de färdiga, redan utskrivna listorna, och se till att inroparna tydligt meddelar de tävlande att startordningen har justerats.

Jaja, jag klagar inte, jag tycker att det är kul med papper, vill bara berätta för er som inte vet att det är mycket arbete som ska vara avklarat redan innan själva tävlingsdagen. 

Och sen kommer vi till övriga förberedelser.... alla protokoll ska skrivas ut tillsammans med listor på startordningen, och inte minst så ska alla banor skrivas ut och om man är snäll, vilket vi är, så får alla tävlande en kopia på banskissen när de anmäler sig.

Priser ska inhandlas (eller tiggas ihop) och det ska planeras för vem/vilka som ska få vad.
Rosetter ska inhandlas i god tid så att det räcker till alla som ska ha en sådan.
Skyltar och skylthållare ska ses över så att inget fattas, koner ska finnas och frestelser ska finnas även om domarna ofta har med såna själva.

Hopphinder ska plockas fram, och så ska själva banorna mätas upp och markeras. Allt sånt här måste var klart senast dagen innan tävlingen. Och nej, som tävlingssekreterare måste man inte göra allt detta, men vi är få funktionärer så vi hjälps alla åt med allt sådant.

Och på tävlingsdagen är det sekretariatets ansvar att vaccinationer och medlemskap kontrolleras för alla tävlande som kommer.

När tävlingen sedan är igång så gäller det att hämta/få protokoll löpande och räkna poängavdrag och sedan registrera resultatet i SBK Tävling. När klassen är klar upprättas resultatlista och så ska alla protokoll kopieras, sedan är det prisutdelning. Där har jag tur för den slipper jag alltid, det finns det andra som sköter bättre än jag.

När sista, vid gårdagens tävling den åttonde klassen, är avklarad, alla priser utdelade och alla rosetter har hittat sin ägare, alla protokollskopior arkiverade, då ska allt annat material städas undan.

I går hade vi turen att ha både domare och skrivare som jobbade alldeles fantastiskt, och det var vi tacksamma för eftersom vi hade lite knalt med funktionärer. Det där med skyltar, olika klasser och olika banor som ska ändras och byggas nya... det är ett jättejobb. Det finns domare som vägrar döma fyra klasser på samma dag och det har jag full förståelse för. Desto mer tacksamma är vi förstås för att gårdagens domare gjorde det dom gjorde.

Fast vi jobbade alla som sjuttan...   inte bara domare och skrivare .... ingen nämnd och ingen glömd. Ni vet ju själva vilka ni är...

För min del började dagen klockan fem när klockan ringde. Rasta hundar, mata hundar, göra mig själv i ordning... och sedan var jag på klubben klockan sju tillsammans med övriga funktionärer.

Klockan var strax före sju på kvällen när jag och mina hundar sedan kom  hem...  vi var nog klara på klubben vid halv sex-tiden sedan, och då var det dags för en liten skogstur för doggsen och mig innan vi åkte hem.

Jag ljuger inte om jag säger att jag tyckte det var skönt att göra ingenting resten av kvällen sedan....


Men jag tycker som sagt att det är roligt, nackdelen med att ha hand om sekris är att man inte hinner se speciellt många hundar tävla, och man hinner inte träffa några hussar och mattar heller. man sitter vid datorn i stort sett hela dagen. Jag har kikat på SBK Tävling idag för att få ordentlig koll på hur det gick för mina hundbekanta som tävlade...  sånt hann jag intee med igår när jag räknade och sammanställde. Då såg jag inga namn, bara en massa siffror 

Men nu närmar det sig slutet på det mesta för min del...  vårens rallytävling avklarad, den som vi har till hösten tror jag att någon annan tar ansvaret för, denna veckan har vi årsstämma i vår bostadsrättsförening och då kliver jag av min sekreterarpost där, jag har redan haft min sista kurs på brukshundklubben, vår lilla rasklubbs lokalavdelning är nedlagd pga bristande intresse hos medlemmarna... ja, sen finns det inte så många roligheter kvar. Det är skrämmande tomt på roligheter i kalendern från och med nästa vecka.   







torsdag 25 maj 2017

Vi har tränat idag...

Och det är liksom bara att konstatera att Jippies matte får ta sig i kragen och börja göra saker och ting på rätt sätt om det ska bli något resultat av det här.

Jag är liksom inte så mycket för det här med detaljer och sånt tjafs... fort och lätt ska det gå, och det blev ju inte bättre av att Salza var en hund som klarade av det där. Hon lärde sig allting fort och lätt... och rätt... trots sin klantiga matte, och vi vet ju alla att sånt är livet egentligen inte.

Slarvig matte ger slarvig hund...    det är en odiskutabel sanning.

Jippie kan t.ex. momentet "rutan" jättebra.... full fart ut och in i rutan, stannar och lägger sig ner på kommando... vad mer kan man då begära?? Jo man kan begära att han inte vid 50% av gångerna lägger sig så att benen hamnar på/utanför kantbandet. Han ska ju ligga mitt i rutan....
Så varför i all världens dar inte hans matte lärt honom att just där är den rätta platsen???

Han är lättlärd som sjuttan så det hade inte alls varit några problem att lära honom att det är just mitten av rutan som gäller, och inte något annat. Men får han belöning även när han lägger sig nära, nära kanten så tror han förstås att det ska vara så.

Det är precis lika enkelt att lära honom att stanna mitt i rutan som att godta att han svänger upp och hamnar nära kanten...  fy på sig lata matte.



video


Fort och lätt var det.....

Apportering med dirigering.... tja, hade jag nåt vett i skallen så skulle jag skämmas öronen av mig.

Salza tränades i apportering med dirigering i alla tänkbara situationer, med dummies, med fågel, med apportbockar, med vittringspinnar osv..  och vi jobbade efter konstens alla regler, Just i det momentet var Salzas matte konstigt nog väldigt noggrann och ordentlig och resultatet blev förstås kanonbra.

Så vad gör denna matte när det är dags för Jippies träning då??   Fort och lätt var det som sagt... dessutom har hon mage att bli liiiite irriterad när han inte fixar uppgiften utan gör fel. Alltså... man MÅSTE träna för att hunden ska kunna förstå vad som förväntas av den, tänk att det är så jäkla svårt att förstå det. 

Och en så enkel sak som rätt fotposition vid halter och avlämningar och ingångar av olika slag. Gissa vem som nöjt sig med att han sitter nånstans i närheten av mitt vänsterben, och oftast några dm snett bakåt dessutom..  

Jisses.... jag har belönat honom massor av gånger när han suttit icke-perfekt. Varför i all världens dar gör jag det?????

Jag har ju alltid hävdat att mina stackars hundar alltid haft en belastning i sin matte, men när det gäller just Jippie är det ju mer än sant...  mycket märkligt att vi trots allt har lyckats åstadkomma det vi ändå har. 



Tänk om han hade haft turen att få en matte som varit både noggrann och ambitiös, jisses så framgångsrik han skulle varit då. Han har ju en motor som få och är otroligt lättlärd...  han förtjänar faktiskt en bättre matte än vad han har.