måndag 8 januari 2018

Det där med doftminne är kul... eller...?

Luktsinnet är ju hundens främsta sinne, och det sinne som den så att säga "lever på". Övriga sinnen är sekundära och används när inte luktsinnet ger den info som hunden vill ha eller när doftbilden behöver kompletteras.

Och det där glömmer vi människor ofta bort. Vi tar lite för givet att hunden ser och hör i första hand, så som vi gör, men det är ju fel. Och hundarna har oftast ett bra doftminne som man kan se används lite olika beroende på individ.

Jippie är makalös med sitt doftminne. Han kommer ihåg en intressant kissfläck hur länge som helst. Rusar i förväg dit för att undersöka hur den doftar just idag, och det rör sig om många dagar innan han ger upp den där intressanta kissfläcken och slutar rusa dit för att undersöka den.

Salza undersöker en intressant kissfläck ordentligt, kissar på den, och sedan är den avverkad. Nästa gång vi passerar den är den inte speciellt intressant enligt henne. Däremot kommer hon ihåg varenda ställe där hon hittat något ätbart, såna ställena glömmer hon aldrig men det har ju inte med doften att göra. Om hon får bestämma så skulle promenaderna enbart gå ut på att undersöka alla gamla "matställen" för att se om de möjligtvis fyllts på sedan sist.

Jippie har också vissa "matställen" han aldrig glömmer och det är tyvärr alla ställen där Ibsen bajsat. Visserligen plockar jag alltid upp efter hundarna, men ibland är ju Ibsen en bit före oss och om jag då inte är ordentligt på alerten och med sträng röst ropar in Jippie så är han blixtsnabbt där för att mumsa i sig godiset innan jag hunnit dit för att plocka upp det. Och det värsta är att han aldrig glömmer de där platserna där Ibsen bajsat. Bajset är ju sedan länge borta, men varje gång vi kommer i närheten så rusar Jippie i racerfart i förväg för att kolla om det möjligtvis finns nån liten smula kvar.

Men det har ju som sagt inte med doftminnet att göra, även om han använder nosen för att hitta exakt rätt ställe...

Jippie kan som sagt minnas en doftfläck lääänge. Vi kan gå en runda där han fastnar på en intressant doftfläck i evigheter (om hans matte tillåter det) och sedan kan det gå nån vecka innan vi går den rundan igen, men så fort tillfälle ges rusar han i förväg till den där fläcken där det för länge sedan luktade så gott. 

Jag har inte riktigt klurat ut hur man bäst skulle kunna använda sig av de där doftminnet till vardags. Har någon en idé så hojta gärna till....

I träning och tävling är det förstås specialsök/nosework som är grejen där man utnyttjar ett bra doftminne. Allting i såna sammanhang bygger ju på "kom ihåg den här doften, den är lönsam för dig", men till vardags vet jag inte riktigt.

Kul att se hur hundarna agerar i olika situationer i alla fall. Och det är ju kul att ha tre olika individer att studera, ingen hund är ju den andra lik.

För övrigt så längtar vi till våren....   







onsdag 6 december 2017

Vad vill jag egentligen?

Ja den frågan ställer jag mig då och då, men egentligen inte tillräckligt ofta när det gäller hundträning.

Överallt pratas det om planering och att man ska ha en plan när man tränar, och vet ni? Det har jag aldrig klarat av. 

Jag tillhör de där som ger mig ut för att t.ex. "träna lydnad" och sen gör vi det som faller mig in för stunden. Tar några moment från olika klasser och gör lite knäppa variationer på det...  det är liksom roligare att göra så än att enbart ha regelboken framför ögonen när man tränar.

Fast ska man nå toppen i någon gren så ska man väl vara lite mer seriös än jag är när det gäller träningen förstås. Fast mina hundar har fixat det där bra i alla fall tycker jag... helt utan framgångar är vi ju trots allt inte. 

Men det jag mest funderar på nu är nw-träningen. Jag var ju inne på det i tidigare inlägg här också, och det finns en hel del att fundera på för vår del. Eller för min del kanske jag ska säga.... Jippie har helt klart för sig hur han ska göra. 


Vill jag ha en hund som noga och systematiskt letar genom området? Eller vill jag ha en hund som snabbt lokaliserar doften även om det innebär att stora områden är osökta?

Det är egentligen en fråga om att träna specialsök eller nosework. 

I nw är det ju snabbast som gäller, där spelar det ingen roll hur noga hunden är, eller hur systematiskt den söker.  Att hitta doften snabbt och att undvika att dra på sig några fel, det är målsättningen i nw.

Och jag har jäkligt svårt för det där....  men det har jag ju ältat många gånger tidigare så det ska ni slippa nu.

Men specialsöket är ju ännu i sin linda och den dagen då det är en mer utbredd tävlingsform, då är det nog inte aktuellt med nåt tävlande för mig.

Jaja...  det kommer aldrig att bli nån ordning på mig. 


Jag har problem med lydnaden också. För visst vore det väl kul med en robotliknande hund som utför momenten med betyg 9 och 10 varje gång? Eller?

Problemet är delvis att jag inte tycker det... och nej, det är inte "surt sa räven...."  jag tycker inte att lydnadsrobotar är roliga. Visst är det snyggt och till viss del imponerande, men jag vill inte ha en sådan hund. Jag tycker det är kul med en hund som ibland kan bjuda på lite överraskningar... även om det kostar något poäng här och där.

Sån var jag inte förr, det här fenomenet har uppstått på gamla där... kanske var det rent av i samband med att jag blev springerägare??  Ni vet... en springer kan ju hitta på det mesta när/om andan faller på.

Men när vi tävlar så är det enbart vår egna merit jag är ute efter. En vinst är lite grädde på moset men totalt oviktigt. Det kan eventuellt bero på att jag har haft turen att ha duktiga hundar och vi har vunnit en hel del under årens lopp. 

Det gör att det där med vinst inte är så viktigt längre... ja, jag vet...  det är fult att skryta, men när det gäller mina hundar så gör jag det utan något dåligt samvete.

Jag vill ha en hund som har roligt, och som gör så gott han/hon kan utifrån den träning den fått. Det är nästan det viktigaste för mig... att jag ser att hunden vill jobba och att den alltid gör så gott den kan. Jag tror inte att jag någonsin haft högre krav på mina hundar än vad jag vet att dom kan klara. av.  Sen är kraven helt klart ganska så höga.... men som sagt... mina hundar fixar det.

Nu ska jag sluta babbla och gå ut och gömma en nw-dutt i en stor snödriva. Hittar dom en tennisboll nere i snön så lär dom nog hitta eukalyptusdoften också... eller??



måndag 27 november 2017

Ju mer jag funderar desto mer villrådig blir jag...

I brist på annan hund-sysselsättning så snurrar det en massa funderingar i min virriga skalle....  och jag är våldsamt tacksam om ni orkar läsa detta och har några egna funderingar att komma med.


Det som just nu upptar mina tankar är nw-träning. När det gäller lydnadsträning av olika slag så tror jag mig veta hur jag ska göra och hur mina hundar funkar, men just nw är ju lite nytt... i alla fall jämfört med t.ex. lydnad  och det är alltid kul att klura på saker och ting. 

Själva inlärningen av doften/dofterna är inga problem, där har jag inte så många funderingar och inte heller i övriga grundträningen, utan det är mer den fortsatta träningen, när man kommit en bit på väg och vill utveckla hundarna så att de blir duktigare och duktigare. 

Första funderingen är:  Hur viktigt är det att variera de ställen där man tränar? Och nu förutsätter vi alltså att det är hundar som är bergsäkra på doften...  

Har funderat en del på det eftersom många tränar på "gamla vanliga" ställen ganska så ofta. Och jag menar inte att det är fel, men jag funderar på vilken nytta det gör för hundens utveckling? 

Just det att de känner igen sig och associerar till tidigare träningstillfällen gör ju att "hälften redan är vunnet" på något vis. Hunden vet vad som är på gång, behöver inte bekymra sig om miljön heller, utan kan direkt ägna sig åt det den ska. Och det är ju bra, men leder det till nån utveckling för hunden? 

Även om man naturligtvis varierar vart doftkällorna placeras så är det ju ändå lite "hemma" för hunden. 

Senaste gången vi tränade hade vi placerat en doftkälla på ett träd, på stammen på trädet, och det fanns hundar som inte alls fattade att de skulle söka eukalyptusdoft när de kom till området med skog, och detta trots att de sökt framgångsrikt strax innan, men då på mer "traditionella" ställen.

Eller är det kanske i det läget så att kommandot (sök, nosa, leta o.s.v.) inte är tillräckligt befäst? Hunden kanske inte får tillräckligt tydliga signaler från föraren så att den förstår vad den ska göra? 

Eller är den så van vid vissa miljöer att den inte funkar när man frångår den vanliga miljön? 


Andra funderingen är: Ska man någon gång sluta dela upp träningen i hittande och markering? Ni vet, i lydnaden delar man ju alltid upp momenten i småbitar och tränar varje bit för sig till den är perfekt (hmmm..) och sedan sätter man ihop hela momentet. 

När det gäller nw tycker jag att det är viktigt att man också gör så, tränar på hittandet och markeringen för sig alltså. Så småningom måste man ju sätta ihop de två bitarna, men betyder det att man då slutar träna antingen det ena eller det andra, och enbart kör helheten? Hur gör ni? 

Har på kurserna sett en del förare som har väldigt bråttom att träna markering och då sker det på bekostnad av söket. Hundarna tappar lite motivationen att söka.... 

Personligen har jag slarvat lite med markeringarna just bara för att jag tycker det är så kul att belöna själva söket och hittandet. Fast Jippie förvånade mig på tävlingarna vi gjorde nu i höst... han var bombsäker på markeringarna, fanns inget att tveka på. När vi tränar kan han däremot vara lite "slarvig" .... tycker jag.  

Men det var nya dofter på tävlingen, helt nya miljöer, och helt nya människor som satte ut dofterna och rörde sig i lokalerna. 

Kan det möjligtvis stärka min teori om att det är bra att träna på helt nya, okända ställen? Skärper sig hundarna mer då? 

Jippie uppförde sig i alla fall väldigt annorlunda på tävlingen om man jämför med när vi tränar. Han var mycket mer "seriös", inget flamsande och som sagt, rejäla snygga markeringar. 

Så.... jag blir mer och mer övertygad om att träning på gamla kända ställen inte gör så mycket nytta. Det "underhåller" det som hunden redan lärt sig, men det utvecklar inte hunden något. Däremot är det superviktigt att variera sig så mycket som möjligt, både när det gäller miljön och vart gömmorna finns. 

Hundarnas nos är så fantastisk så det är svårt att göra en nw-övning för svår om man bara ser till att hunden ska hitta doften. Svårigheterna tror jag är miljön och de föremål där doften finns gömd. Är det nytt och okänt för hunden, och hunden är van att oftast träna i kända miljöer på/bland lätt igenkända föremål, då tror jag att det är just den biten som är svårigheten.... de känner inte igen sig. 

Vi provade vid ett tillfälle att lägga doften på marken, under lite gräs.... då var det också hundar som liksom inte fattade vad de skulle göra. De letade inte på marken utan strävade mot mer välkända föremål där de trodde att doften kunde finnas. 

Vad tror ni som tränar NW?  Hur tränar ni? Tänker ni något alls på det som är mina funderingar eller kör ni bara som det faller sig? Gör jag saker och ting mer komplicerade än vad de behöver vara? Eller lägger ni mer en massa tankemöda inför varje träningspass? 

För det är ju det man bör göra förstås... tänka ordentligt innan man tränar... men jag är dålig på det. I alla fall när det gäller lydnaden, när det gäller nw så tänker jag som så att det är egentligen så enkelt för hundarna, så det gäller att jag tänker till om träningen ska göra någon nytta. Och med nytta menar jag då att det ska utveckla hunden till att bli ännu bättre och säkrare. 

Är som sagt tacksam för era funderingar och reflektioner...  





fredag 17 november 2017

Tänk så olika det kan vara....

Ni som tävlar med era hundar har med all säkerhet träffat på det där ekipaget där föraren påstår att de misslyckades med just det där momentet bara därför att.....


  • någon smällde i en bildörr just när kommandot kom
  • det var en hund i närheten som skällde
  • det grillades korv utanför klubbstugan och doften distraherade
  • det var så varmt/blött/kallt så hunden kunde inte fokusera
  • någon i publiken pratade och skrattade
  • hunden stördes av att någon lekte med sin hund 100 m därifrån
  • några barn stojade utanför klubbstugan
  • domaren/skrivaren/tävlingsledaren hade konstiga kläder på sig
  • hindret stod på fel ställe och störde
  • apporterna låg synliga och det störde hunden
  • tävlingsledaren hade alldeles för hög röst   osv   osv   osv   
Och sedan så hävdar dessutom vederbörande att tävlingen är orättvis för andras hundar fick inte exakt samma störningar...

Ja ni känner igen det hela antar jag... 


Roade mig med att läsa PM till en NW-tävling som går av stapeln norröver. Det är ju fortfarande lite nytt med såna tävlingar för mig så jag passar gärna på och kikar och läser lite här och där för att lära mig, och för att få info och idéer från olika håll


Och i det PM:et påminns de tävlande om att ta med pannlampa eftersom de sena eftermiddagsöken utomhus naturligtvis kommer att gå i mörker.

Helt Ok för min del, men kan ni tänka er lydnadsfolket och bruksfolket om de skulle ha med pannlampa, för när det blev deras tur att göra t.ex. lydnaden så är det mörkt ute och det saknas belysning där man håller till. Rallylydnad går ju också att köra med pannlampa, då ser man ju skyltarna ordentligt även om det är mörkt ute.... 


Men för att återgå till NW-tävlingen...  eftersom det är en tävling så undrar jag om inte någon ifrågasätter rättvisan i det hela?  Vissa söker i dagsljus, andra söker i mörker med ljus från en pannlampa. 

Nu är det ju så att hunden söker med nosen, inte ögonen. Pannlampan är väl förmodligen mest till för föraren som behöver se vad hunden gör, och för att kunna se om den markerar, men hur många tror ni  inte skulle skylla ett eventuellt misslyckande på mörkret? 

Och hundar som sällan är ute i "riktigt" mörker är ju förstås inte vana vid det, och definitivt inte att jobba i sånt mörker heller.

Massor av hundar ser ju "spöken" ute på kvällarna.... 

Så... ut och träna på okända platser i mörkret och med en pannlampa till hjälp nu. Att träna i mörker på kända ställen räknas liksom inte, det är ju hemmamarker för hunden och då blir det lite fuskigt. 

Fast jag måste ju köpa en pannlampa då förstås, det har jag ingen....


Jag menar inte att vara elak eller kritisk med det här inlägget nu... fast jag kan ju tycka att man kanske borde hålla till där det i alla fall finns lite belysning, men strunt samma. Det kommer säkert att gå alldeles väldigt bra alltihop, hundarna söker ju som sagt inte med synen... 

Men visst ger det lite att tänka på??  

Hur och när man ska träna alltså...  och var. Jag försöker ju alltid hitta lite annorlunda ställen att träna på, men jag måste erkänna att jag har enbart tränat i dagsljus, eller inomhus. Fast jag kan inte i min vildaste fantasi tro att någon av mina hundar skulle agera annorlunda bara för att det var mörkt där de ska jobba. Det är väl bara jag som antagligen skulle snubbla och ramla och slå halvt ihjäl mig i mörkret...

Fast...  pannlamporna lyser ju ganska starkt och begränsat. Hur funkar det när hunden tittar på mig när den har hittat doften? För det gör Jippie...  tittar på mig alltså. Då blir han ju blandad av ljuset från min pannlampa, ser bara ljusskenet och får inte den där ögonkontakten som han strävar efter. 

Ja... mycket att klura på som sagt, och även om vi aldrig ska tävla under såna förhållanden så är det ju ändå lite kul att fundera lite hit och dit.








onsdag 8 november 2017

Måste avreagera mig lite...

Kikade runt på fb lite och såg ytterligare ett inlägg från gårdagens veterinärklinik. Den där som skickade oss vidare till en annan veterinär, ni vet....  

De är väldigt aktiva på fb, lägger upp bilder på sina gulliga besökare och allt låter väldigt positivt. Förmodligen är de där inläggen en liten bidragande orsak till att jag blev så besviken igår....

Ny veterinär och en ny assistent, en assistent fanns kvar från den "gamla" veterinären och över henne faller ingen skugga eller några klagomål. Hon var precis lika trevlig och gullig som hon alltid varit.

Men...  Jippie var med för jag ville ha ett av hans recept förnyat, och han är ju som han är... tänker först och handlar sedan.

Men vi dundrade in där i receptionen, fick väga hundarna och sedan in på ett behandlingsrum och dörren stängs (vi var ensamma kunder/patienter där). När dörren sedan öppnas så skuttar Jippie upp och ger till ett skall...  varvid dörren snabbt stängs igen och en röst utanför frågar om hunden är farlig.

Jag reser mig och öppnar dörren och säger att "han är totalt ofarlig, kom in du". Veterinären smyger in medan han slänger ängsliga blickar på Jippie.

Hej, säger jag, Barbro heter jag, och så sträcker jag fram handen för att hälsa. Veterinären är fullt upptagen med att fixera Jippie där han står vid min sida och bryr sig inte om att hälsa utan tar skydd längst bort i rummet.

Han fyller i ett frågeformulär gällande Salza, frågar vad hennes problem är och försvinner sedan ut ur rummet. In kommer istället de två assistenterna och börjar undersöka Salzas tass/klo. De kikar och funderar och petar lite här och där och försvinner sedan ut ur rummet för att hämta veterinären, han kikar lite på tassen (utan att ta i den), pratar lite med sina assistenter och de försvinner allihop ut ur rummet.

Efter en stund kommer de tillbaka, med telefonen i handen, och talar om att de ska skicka oss vidare till det stora djursjukhuset och undrar om jag vill ha en akuttid där och sitta och vänta tills någon har tid med oss, eller om jag vill ha en tidsbestämd tid en dryg vecka senare.

Valet var inte så svårt, min enda ambition i det läget var att få hjälp någon annanstans. Men innan vi gick bad jag honom att förnya ett av Jippies recept och det gjorde han. Fast det visade sig sedan att han skrivit ut medicinen på Salza... 

När vi betalat ett antal hundralappar (för ingenting kändes det som) så dyker veterinären upp igen, ger mig sitt visitkort och säger att jag kan ringa när som helst om det är några problem.

Visst förstår ni att jag aldrig någonsin kommer att gå dit igen?  Tyvärr... för hon som var veterinär där tidigare var så himla bra och duktig att ha och göra med


 

söndag 29 oktober 2017

Tänk så lite som behövs....

Jippie lurade mig ju på två eukalyptus-doftprov, markerade fel kartong men gjorde det så övertygande att jag köpte det.... och då blev vi ju förstås inte godkända.

Sedan fick vi ju två goda råd som gjorde underverk....  använd flexikoppel så att du håller rejält avstånd till hunden, och använd bollen som belöning.

Tjohejsan vilken skillnad det gjorde  och när vi sedan tränade för nästa doftprov så tog jag vid ett tillfälle fel och använde lagerbladshydrolat när jag riggade doften. Jag märkte ingen skillnad på Jippies uppträdande och markering, utan det var först när jag plockade undan grejorna som jag såg att fel flaska var använd så för honom var det ingen direkt svårighet.

I går var vi iväg och gjorde doftprov på lagerblad. Eftersom jag tränat några gånger med lagerblad och inte sett nån tvekan hos Jippie så tänkte jag att det var kul att få det avklarat. Det där med prov och tävlingar är ju kul, och eftersom vi för tillfället lagt lydnaden på hyllan så blir det inte så mycket av den varan längre.

Så vi drog iväg till Sollefteå igår....  och Jippie fixade det där lätt som en plätt. Det är så himla roligt att se hur han går igång på alla cylindrar så fort han förstår vad som är på gång... snacka om att vara motiverad till max.  Och den där tio-öringen trillade ner med dunder och brak när jag bytte belöning och gick över till bollen.

Provet var utomhus i vått gräs och det blåste ganska så kraftig motvind och det regnade stundtals.... många klarade inte provet just för att deras hundar var alltför intresserade av marken runt kartongerna, men jag misstänker att inte ens en löptik skulle kunna konkurrera om Jippies intresse när han ser en radda med kartonger framför sig, han är minst sagt supertaggad. 


Och igår blåste vinden rakt mot oss när vi stod vid startlinjen så jag misstänker att han redan där hade doften i nosen... han drog iväg i stort sett raka vägen till den rätta kartongen. När jag sedan ifrågasatte om det verkligen var den rätta? så gjorde han en lov runt kartongen bakom men återgick snabbt till den rätta.


Bilden hittade jag på arrangörens fb-sida....  jag gillar ju inte att man tar foto utan att fråga, och jag gillar definitivt inte att det läggs ut på fb utan att man frågar först.... men skit samma, det är ju inga direkta statshemligheter man avslöjar.  Och eftersom det gick bra, så kan jag väl kanske bjuda på det utan att gnälla alltför mycket

   

onsdag 25 oktober 2017

Idag är det verkligen en ruskig dag...

Väderruskig alltså... blåser jättemycket och så regnar det, hela långa dagen. Och det blir aldrig helt ljust ute, en sömnig dag, en sån där dag då man helst inte vill gå upp ur sängen alls.. 

Men jag har varit liiite flitig i alla fall, och alldeles nyss körde vi dessutom lite behållarsök här inne, Jippie och jag. Och eftersom det enbart är lagerblad som gäller just denna veckan så fick Salza stå över, jag kör bara eukalyptus med henne och som sagt... denna veckan är det lagerblad som gäller.

Det är så kul att se Jippie när han nu för tiden får syn på kartonger/behållare.... jiiipppiiiieeee hojtar han högt och ljudligt och så slänger han sig in i söket.

Han var ju lite avslagen just när det gällde kartonger tidigare. Och det berodde väl förstås på att jag inte tyckte det var så kul med kartonger/behållare. Mycket roligare med rumssök eller utomhussök... och då tycker ju Jippie också att det är roligare förstås.

Det är ju så med hundträning, har man själv kul och tycker att det är roligt, då tycker hunden likadant... och tvärtom.

Man jag insåg ju nånstans på vägen att det där med kartonger var nödvändigt, doftprov ni vet, så jag bad om råd och tips hur jag skulle få upp intresset hos Jippie.

Och råd fick jag, kanonbra råd...  nu blir Jippie tjosan svejsan överlycklig när han ser kartonger och han hittar dessutom den rätta kartongen mitt uppe i glädjeyran.

Det var så uppenbart i söndags när vi var och tränade på ett ställe där vi aldrig tidigare varit. När jag tog ut Jippie ur bilen och tänkte gå till ett sökområde en bit bort så skulle vi passera behållarsöket.

JAAAAAA.... hojtade Jippie.... kartonger!!!!!  och så drog han allt vad han kunde mot kartongerna, och naturligtvis fick han ta det söket då. 

Han gillar ju alltid att jobba, men det är så kul att se hur han nu går igång bara vid åsynen av kartongerna.


Det är bra när någon filmar det man gör, jag kikade på ett par videosnuttar förut och ser så väldigt tydligt en sak som jag inte tänkt på själv men som ingick i de goda råd jag fick när jag bad om hjälp. 

Jag använder ju flexikoppel till Jippie numera, ja när han söker alltså, inte annars, och det rådet var ju guld värt. Han är så snabb och rörlig att jag hela tiden stoppar honom om jag använder ett vanligt koppel. Det må se slarvigt och hafsigt ut när han flänger omkring bland kartongerna, men han har nosen på hela tiden och hittar snabbt rätt kartong/behållare. 

Med ett vanligt koppel, med mig som stoppkloss i änden, så blir det verkligen stopp gång på gång, och det är ju inte helt bra. Dessutom så är det i Jippies fall inte så bra att jag är alltför nära honom när han söker. Han påverkas av mig och luras att "tro" att gömma finns i närheten av mig, och hur han kommit fram till det vet jag inte riktigt men så är det.  

Jag tycker att jag alltid varit jättenoga med att inte på något vis visa var han ska leta, eller var gömman finns, men han är en hejare på det där med kroppsspråk så på något vis har det blivit så ändå. Och det är ju alltid risken när man tränar själv, man vet var gömman finns och kanske att man omedvetet på något vis visar det för hunden. Inte exakt förstås, men kanske vissa områden blir intressantare på grund av mitt sätt av röra mig eller använda blicken.... inte vet jag. 

Men jag vet att han jobbar bättre i flexikoppel i alla fall så då kör vi med det. Lång lina är inget alternativ för oss. Jag har nog med att hålla reda på mig själv och hunden, ska jag dessutom hålla reda på en lång lina också då är det totalkört. Dessutom har det tydligen förekommit att domarna reagerat med att ge fel om linan släpar på golvet/marken vid något tillfälle, och det skulle den garanterat göra för vår del. 

Vid ett av utomhussöken den helgen då vi tävlade så fick jag faktiskt beröm av domaren för att jag klev tillbaka när jag såg att Jippie hittat doften och försökte lokalisera själva doftkällan.  Jag tog några steg bakåt och lät honom självständigt reda ut exakt var doften fanns, och det gjorde jag just för att jag var rädd att han skulle markera för snabbt om jag klivit framåt i det läget istället. Risken i det läget är att han markerar för snabbt utan att veta exakt, och hade då domaren frågat mig var doftkällan fanns så hade jag inte kunnat svara på det.

Men det är ju så med Jippie att allt han gör händer så fortfort... mattes hjärna kopplar inte alltid lika fortfort...