Jippie och hans äppelskrottar

Både matte och Jippie gillar äpplen. Matte käkar själva äpplet, och Jippie brukar få skrotten. Och oftast är det när matte ligger och läser som hon  käkar äpple, och då hamnar skrotten på sängbordet vid sidan om sängen, vilket Jippie upptäcker efter 1 sekund och tydligt talar om att "den är min!"

Nu har ju Jippie varit dålig i magen några dagar, och då blir det inga äppelskrottar för hans del. Eftersom han alltid är där matte är så har matte varit solidarisk och avstått från att äta äpple.... svårt att neka honom skrotten när han alltid annars brukar få den.

Igår var Jippies mage bra igen, och matte vågade sig på att äta ett äpple, vilket förväntansfullt iakttogs av Jippie. Tanken var att han skulle få en pytteliten bit av skrotten, och att resten skulle smugglas undan.

Äpplet tog slut och matte gav Jippie en liiiiten bit som han tuggade i sig. Under tiden han gjorde det så försökte matte smuggla undan resten av skrotten i en pappersnäsduk som hon sedan la på sängbordet bredvid sängen.

Det resulterade i att Jippie envist satt vid sidan av sången och stirrade omväxlande på pappersnäsduken och på matte. Och ni ska inte tro att han gav upp....

Han satt troget där, stirrade på pappersnäsduken, stirrade förebrående på mig...  och minuterna tickade iväg utan att han gav upp.

"Gå och lägg dig", sa jag... "det är slut".  Det där slut-ordet kan hundarna. Det använder jag ofta... när träningen är slut, när maten är slut, när godiset är slut, när leken är slut... och det funkar alltid. Jaha,,, brukar dom säga... tråkigt att det är slut, men OK då... och så tassar dom iväg.

Men inte igår inte... Jippie satt där han satt, och trots att jag på olika sätt upprepade det där med SLUT så gav han inte upp. Men så rätt som det var så hörde han nåt spännande från rummet där husse var och sprang dit. Snabbt som ögat smusslade jag ner pappersnäsduken med äppelskrotten i min ena ficka, och trodde i min enfald att Jippie skulle ge upp då näsduken och skrotten verkade vara borta.

Han kom strax tillbaka, kollade direkt på sängbordet, insåg att äppelskrotten var borta, och satte upp nosen i luften och började vädra. Hoppade upp i sängen där jag låg, klev över mig och krafsade sedan på fickan där pappersnäsduken med äppelskotten låg.

När det inte hjälpte försökte han sticka ner nosen i fickan, och hade han fått hålla på så hade han säkert lyckats få tag på den där eftertraktade skrotten. Men nu gällde det ju mattes trovärdighet här... är det SLUT så är det... så jag fick gå upp och slänga skrotten i soppåsen, och då först gav han upp.

Men han slängde en lång, längtansfylld blick på skåpet där soppåsen finns innan han gick därifrån.

Den där nosen, och den där uthålligheten, den borde användas till nåt vettigare än att hålla koll på äppelskrottar.