söndag 22 mars 2015

Ett solklart skrytinlägg....

Jag är ju duktig på att skryta om våra hundar så det är väl dags för ett sånt inlägg nu då.... 

Igår, efter vår promenad, skulle jag in i mataffären och proviantera lite, så hundarna fick vänta i bilen på parkeringen. Och när jag kom ut från affären så stod det en bil bredvid min, och där i satt det en gubbe och stirrade på mig när jag kom. När jag lastat in kassarna i bilen så vevade han ner sin bilruta, och jag beredde mig på en utskällning av nåt slag, kanske för att jag hade hundarna sittande i bilen, man vet aldrig vad folk kan passa på och klaga på.

Men så säger han: "Men Gud vilka duktiga hundar du har!"
"Ja," säger jag, "visst är dom ..."  fast jag fattade inte alls vad han syftade på, hundarna satt ju bara där.
"Dom är alldeles tysta och stilla, både när jag tittade in på dom, och när du kom tillbaka.." säger han då....
"Javisst", svarar jag, "och det är ju en himla tur eftersom dom är tre stycken och skulle väl nästan välta bilen om dom levde rövare..."
"Ja..." fortsätter han, "och det gick en hund förbi alldeles intill och dom satt alldeles stilla och sa inget då heller.... om du visste så imponerad jag är!"

Och det är ju alltid roligt om folk blir imponerade, men för mig var det lite märkligt. Jag blir noll imponerad av hundar som sitter tyst och stilla i bilen, för mig är det självklart att hundar beter sig så. Jag kan inte minnas att jag nån gång haft hundar som levt rövare i bilen när folk eller hundar passerat, men jag vet ju förstås att det inte är ovanligt. Det räcker med att man besöker en brukshundsklubb när det är aktiviteter på gång där så får man sitt lystmäte av skällande hundar som håller på att välta bilen dom sitter i. 

Fast nu när jag tänker på det så hänger det säkert ihop med en massa annat. En hund som är alltför intresserad och påverkad av omgivningen bär sig säkert illa åt i bilen också om störningarna kommer för nära.

Om nu nån som var på kurs samtidigt med mig förra helgen läser det här så påstår dom säkert att jag ljuger. Då hade jag en ylande hund i bilen. En ylande hund som säkert hördes vida omkring. Men det berodde på att jag lämnade Salza i bilen när Jippie skulle jobba, och så lämnade jag dessutom luckan öppen, och då händer det.... då får Salza spader och låter som en mistlur. Hon hördes tydligt ända in i klubbstugan trots stängda fönster och dörrar, men när jag hämtade Jippie nästa gång, då stängde jag luckan när vi lämnade bilen, och vips så var Salza helt tyst.

Hon kan vara med på mina kurser, eller när jag tränar Jippie, och ligga tyst och stilla vid sidan om medan jag tränar med andra hundar, men sitter hon i bilen och luckan är öppen, då ylar hon. Fast bara i hundsammanhang.... lämnar jag luckan öppen medan jag är inne och handlar eller nåt sånt, då ligger hon tyst och stilla. Hon är smart min Salza, vet när det vankas roligheter  


Nästa skrythändelse (fast den förra var ju kanske inte så mycket att skryta med egentligen) inträffade på dagens morgonpromenad. Vi följde en stig som går längs med några gärden, mellan några hus och mellan några små skogsdungar och hundarna sprang som vanligt lösa. Koppeltvångstider, jag vet...  men ingen risk att dom ska störa något vilt mitt inne i ett tättbefolkat bostadsområde...

I alla fall så såg jag plötsligt att Ibsen frös till en stenstod några meter framför mig, men jag såg ingen anledning till det så jag fortsatte några steg till, Då kommer Jippie farande som ett jehu fram till mig och såg ut som att han ville ha en godis, han hade varit strax framför Ibsen på stigen, och då förstod jag.

Och mycket riktigt...  några meter framför Ibsen kommer det en tjej med en stor svart och brun hund. Hon själv vara väldigt välkamouflerad i grön och brun jacka och varken hon eller hunden syntes bland trästammarna förrän de var alldeles inpå oss.

Jippie var ju redan hos mig och tiggde godis (skvallerträningen funkar finfint) och Salza var några meter vid sidan om och undersökte spännande dofter så henne brydde jag mig inte om. Men Ibsen ...

Ibsen Kom hit! sa jag....     Njaaaa... sa Ibsen, han ser lite spännande ut den där stora killen.

Ibsen! HIT! säger jag då... och han vänder och kommer snällt till mig. Jag kliver av stigen, ut på gärdet och går några meter vid sidan av stigen med båda hanhundarna vid min sida och varken Jippie eller Ibsen bryr sig om den andra hunden, mer än att dom tittar på den, när den passerar oss.

Och Salza är ju som hon är...  det enda hon gjorde var att hon tittade upp när jag sa till Ibsen att komma, kollade in den främmande hunden någon sekund och sedan fortsatte hon med sitt.


Vid nåt tillfälle under vinter mötte jag en dam med två småhundar som levde rövare i sina flexikoppel när dom såg oss. Damen släpade sina skällande och morrande hundar förbi oss, och hade noll koll på vart hon hade sina hundar. När dom passerat oss, vi hade stannat och hundarna satt vid min sida, så stannar hon och säger: "Såna där hundar skulle jag också vilja ha..."

Vaddå "vilja ha"??  Det är väl bara att ta sig i kragen och lära hundarna hur man vill att dom ska uppföra sig i olika situationer.  Nöjer man sig med att dom lever rövare i kopplen och bär sig åt som helt galna hundar, då får man väl skylla sig själv, eller?

Fast det är ju bekvämast så förstås, för med det kursutbud och med alla "hundspecialister" av all de slag som finns överallt så kan ingen människa på denna jord påstå att dom inte vet hur dom ska göra för att hantera sin hund på rätt sätt.

Jag har lagt ner många timmar på att träna mina hundar i det här sammanhanget, och det är förstås upp till mig det, men tänk om alla skulle ha hundar som gjorde utfall och vrålade och skällde så fort dom ser eller möter en annan hund. Då skulle det vara jobbigt att vara hundägare....

Men...  det är ett vanligt problem, det ser man inte minst på sociala medier, och jag blir så beklämd när folk skriver och ber om råd för just det här problemet och det första rådet dom får är att gå till veterinären för hunden har kanske ont nånstans.  

Jaja,,, må var och en bli salig på sin tro....


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar