Som en åsna mellan två... eller tre... eller fyra... hötappar....

Tänk att det ska vara så svårt....   och att det är så svårt beror förstås återigen på mitt jäkla kontrollbehov. Och nu syftar jag på hundtävlingar... fast kontrollbehovet finns tyvärr oavsett vad det gäller.

Vi lyckades ju med ett nödrop erövra LP2 härom kvällen (med en 0:a i protokollet så räckte det precis till ett 1:a pris), och då kommer förstås funderingarna på hur.... eller rättare sagt när... vi går vidare.

Jippie är ju inte jättestabil i sitt utförande av momenten, han är en spjuver och ska jag vänta på att han blir "stabil" i alla moment, då får jag vänta länge. Men jag är å andra sidan inte villig att starta i nåt där jag redan innan start misstänker att vi inte uppnår 1:a pris/uppflyttning heller.

Just nu går funderingarna så här:

Ska vi träna in framförgåendet och budföringen och spåret och starta appellen i år? Budföringen är mer än halvvägs inlärd, framförgåendet inte alls, och spår har han aldrig gått.... inte med mig i lina efter i alla fall. Spårar gör han ju annars jämt....

Och det är fullt genomförbart att fixa det bara vi får några veckor på oss....

Eller ska vi göra en satsning och försöka få till klass 3-momenten i år? Där har han en del av dom klara redan, men inte alla förstås. Det finns ju vissa konflikter mellan momenten i klass 2 och klass 3 så vissa moment har jag undvikit så här långt.

Klass 3 kräver mer tid och mer träning än appellen, men är egentligen lite roligare.... för mig i alla fall.

Ska vi kanske rent av försöka få till några godkända resultat i rallylydnadens fortsättningsklass? Men där har ju jag diskat oss vid ett par tidigare tillfällen, och frågan är väl om inte den risken kvarstår. Är liiite tveksam till detta alternativ...  mest beroende på att det ställer störst krav på föraren, och just föraren är vår svaga punkt.

Och så finns förstås det sista, och minst troliga alternativet... B-prov. Det kräver en del jobb för min del, Jippie jagar utan att man behöver be honom om det, men allt ska ju ske på ett visst sätt och på förarens villkor.... och den biten har vi inte direkt jobbat på.  Sannolikheten för en start på B-prov är mycket liten, men det finns hela tiden en liten, liten tanke om det, långt där inne i bakhuvudet.

Ska bli kul att se vd den här vimsiga tanten bestämmer sig för. Det kanske blir som med den där rocken som skräddaren skulle sy... den krympte hela tiden och bidde ingenting till slut.

Solstekt och några erfarenheter rikare....

Vi har varit på vattenapporteringskurs under fredag och lördag, blivit väl genomstekta av en gassande sol och dessutom fått en hel del nya erfarenheter... eller kunskaper kanske jag ska säga. Kunskaper om hur Jippie fungerar i de sammanhangen.

Jippie badar ju gärna, simmar kanonbra och är aldrig påverkad av främmande vatten och främmande stränder och sånt.

Men det visade sig att han tyckte att årorna på båten var lite skumma när vi skulle använda båt för att kasta viltet, så han roddes över till stranden på andra sidan så att han fick vara nära årorna och se att dom inte var något att bry sig om, och därifrån slängde han sig sedan i vattnet och simmade tillbaka till "vår" strand.

Så jättebra att vi fick den chansen nu och slapp göra den erfarenheten på ett prov

Och han apporterar utan problem, även vilt. Vårt lilla dilemma är att han lite för gärna vill äga sitt byte. Han drar inte iväg med apporten, men han gör gärna en liten krok runt mig innan han lämnar av viltet, och hälften av gångerna släpper han bytet alldeles framför min hand istället för i handen.

Nu fick vi bra tips och råd om hur vi ska jobba med det, nu är det bara för matte att ta ett djupt andetag och hitta tålamodet, backa tillbaka och ta det sakta framåt igen. 


Vi började på fredagen med apportering av dummies på land. På eftermiddagen var det apportering i vattnet som gällde... med dummies... och där var det en del av hundarna som hade lite problem med att simma ut i okänt vatten från okänd strand, men Jippie var lite äldre än de andra och har antagligen fler erfarenheter i bagaget, och han hade inga problem med såna saker.

Jippie och jag har ju det problemet med dummies att dom är lite för roliga. Efter några apporteringar blir Jippie lite uppspelt och lite stressad och blir då lite slarvig och lite flamsig. Han fungerar faktiskt bättre när det är vilt inblandat i det hela. Men det är ju, som sagt, inte så att han inte gillar att hämta dummies... tvärtom, det är alldeles för roligt. Men jag fick som sagt råd om hur jag ska jobba vidare med det, nu gäller det bara  att ta sig själv i kragen och verkställa det också. 

Vid 16-tiden var kursdagen slut, då åkte vi till vår lilla campingstuga där vi skulle övernatta.



Måste ju erkänna att jag var ganska så mör då... tidig morgon här hemma, därefter ett par timmar bakom ratten och sedan ute i solskenet hela dagen...  men Salza var också med och hon hade inte gjort jättemycket under dagen så det blev en promenad längs Ljusnans strand trots att hela min arma kropp skrek: VILA!!!

Vi sov i alla fall gott på natten sedan, när Salza väl insett att vi skulle stanna där och att hon var tvungen att sova i den förhatliga campingstugan. Av nån anledning gillar hon inte såna....

På lördagen började vi med en promenad längs älven igen, och sedan frukost i det gröna.

Sedan drog vi iväg till kursstället som var ett alldeles perfekt ställe på alla de vis. Bra vatten att träna i, både med och utan växtlighet, en stor lägda där man kunde träna och rasta hundarna, och bilarna kunde parkeras alldeles intill där vi tränade, och dessutom i skuggan av stora träd, och även om vi själva stundtals nästan kokade så var det svalt och skönt i bilarna när dörrar och fönster stod öppna.

På lördagen kom våra änder till användning. Först testade vi hur det fungerade med vilthanteringen på land, sedan tränade vi i vattnet. Och där fick matte en del överraskningar... eller aha-upplevelser eller hur man ska säga.

Jag hade ju för mig att Jippie inte kopplat ihop skottet med att det faller en fågel. Det är ju väldigt bra om dom gör den kopplingen, då är dom alerta och markerar vart fågeln faller och så där.

Enda gången vi tränat med skott var ju på andjakten i höstas och då var det ju "på riktigt" och ingen träning, och då tyckte jag att han inte riktigt gjorde den där kopplingen trots att han presterade ett par kanonfina apporteringar.  Men nåt har mognat sedan dess.... eller också missbedömde jag honom helt enkelt.... för nog kopplade han ihop skotten med att något skulle hämtas....

Fem  (5!!!) gånger knallade han vid första försöket med båt och skott. Som väl var så hade vi duktiga och erfarna instruktörer och fågeln kastades aldrig i och med att han knallade, så han fick ingen betalning för det han gjorde. Men nog sjuttan kopplade han ihop skottet med att det fanns något att hämta därute.

Han tjyvade inte när fågeln kastades, det var skottet som fick honom att dra iväg.... och jag hade förstås, min vana trogen, skrutit med att han har så bra stadga. Och det har han... men det är något alldeles speciellt med vilt och jakt jämfört med tävlingslydnad.  Han ligger plats utan problem när man skjuter, men då är det inget vilt inblandat och då är det helt andra signaler och miljöer det är frågan om.

Jippie har en enorm jaktlust och när man trycker på de knapparna då är det något helt annat än när man agerar på en lydnadsplan. Ingen ursäkt på något vis, vi har tränat sånt alldeles för lite, svårt att skjuta och föra hund samtidigt... det är ju det dilemmat vi har som oftast tränar ensamma.

Men innan vi sköt något så tränade vi med att bara kasta fågeln ut i vattnet och då var det inga problem med stadgan. Han väntade på kommando, simmade fint ut och tog anden med fint grepp, simmade in och lämnade faktiskt i handen på mig.

Tre gånger gjorde vi om det och sista gången stod jag 7-8 meter upp på land och sedan ytterligare en bit länge upp när han skulle lämna av och det gick kanonfint. Full fart ut i vattnet och full fart upp till matte där han lämnade av i handen.

( Och alla resterande fina bilder som kommer nu har tagits av en av kursdeltagarna, Monica Djerfh.)

Det var skotten som triggade igång honom lite för mycket, men vi tränade på det och till slut så insåg han att det inte var nån idé att rusa iväg före kommandot för det fanns inget att hämta då.

Och när vi sedan egentligen hade tränat färdigt och satt och tittade på de andra och lyssnade på alla skotten som han inte skulle bry sig om, så fick han leta godis i gräset där vi satt.  Och medan han gjorde det så var det en hund som inte hämtade sin apport där ute i vattnet.

Jippie fick chansen trots att han, just när det skottet gick och den fågeln kastades, hade fullt upp med att leta godis bakom ryggen på mig. Men han slängde sig utan tvekan i vattnet på mitt kommando, simmade ut, kopplade på nosen och fann fågeln som han sedan apporterade till mig.

Och det är just det jag vill åstadkomma... att  han hör ett skott, tänker..."aha, en fågel i vattnet nånstans" och sedan simmar ut åt det håll jag ev. pekar. Ibland syns ju fågeln när den kastas, den ska ju göra det egentligen men ofta är det tyvärr så att kastaren inte är så duktig (eller kanske blir trött i kastarmen) så fågeln kommer inte så högt upp så att den syns över vass och andra saker som kanske växer vid stranden och skymmer sikten.

Och jag vill att han litar på mig, att det verkligen finns något att hämta när jag säger apport och pekar ut riktningen ut över vattnet. Och det funkade ju kanonbra denna gången, han lärde sig säkert massor av bara det tillfället.

Bilderna nedan här är när vi kastade från båt, det jag berättade innan var när kastaren stod på stranden en bit bort och kastade ut i vattnet, så Jippie hade ingen båt att ta riktning på heller..
.

Klockan fyra i går eftermiddag avslutade vi kursen och sedan var bara resten kvar....  åka en bit bort och hämta ett par frusna änder för framtida träning, sedan ta en omväg på 6 mil för att lämna medskickade grejor till en bekant, därefter äntligen hemåt.... klockan var åtta när vi klev in genom dörren här hemma. Då hade hundarna vilat i bilen och var piggelin, jag var inte lika pigg.... 

Men 1000 tack till Springerklubben Nedre Norra, med Barbro Collin i spetsen, som arrangerade kursen, och ännu fler tack till Grethe och Mona som jobbade och slet med oss och våra hundar i denna värme. 

Mona gjorde dessutom en liten utflykt och kom tillbaka och överraskade oss med varsin glass som vi kunde njuta av i solskenet... gissa om vi njöt.  

En bra och trevlig kurs, duktiga instruktörer och trevliga medkursare, och så fick jag framför allt se och lära vart min Jippie står när det gäller såna här övningar. Och jag är ju löjligt imponerad av mina hundar så jag tycker ju att han var superduperkanonduktig det som fallerar är helt och hållet mitt fel. 

Det är jäkligt lätt att förstöra min dag...

Dagen började ganska så bra....  skulle skjutsa Kurt till vattenträningen och sedan rasta hundar.

Gjorde så och åkte till ett ställe där hundarna kan bada och snusa på en massa intressanta dofter. När dom badat så fick de sedan leta tennisbollar i gräset så att de skulle springa av sig den värsta vätan.

Och när dom alla tre badar och hämtar pinnar och sånt, då uppnår dom en stressnivå som endast överträffas av vad som händer när dom letar bollar.

Tennisbollar är den absoluta favoriten oavsett allt annat. När det finns såna i närheten så tar varken Ibsen eller Jippie en godisbit, vilket de annars slukar i ett nafs.

Nu fick dom som sagt leta bollar i gräset, och två i taget fick leta, en fick alltså sitta och vänta på sin tur.

När Ibsen och Salza far omkring och frenetiskt letar bollar, och Jippe sitter vid min sida och väntar på sin tur, då kommer det en bil och parkerar alldeles bredvid där vi håller på.

Det är ett populärt hundrastningsställe så det var inte så konstigt. Men herrn i den där bilen öppnar luckan bak och ut hoppar en liten pinscher som direkt rusar fram till Jippie och mig där vi står en bit bort..

Jippie är så fixerad av de andra som letar bollar så han märker inte ens hunden, men jag ropar till ägaren att " Det här är ingen bra idé, kalla in din hund!" varvid han gör så. Sen kopplar han hunden och går iväg en bit.

När Jippie sedan fått leta efter den sista bollen och vi ska gå till bilen så kommer han tillbaka med sin hund, fortfarande kopplad.

"Så det är bara den som är här först som får ha sin hund lös?" fräser han till mig.

"Nej inte alls", svara jag, "men du kan inte låta din hund springa fram på det där viset. Man vet ju aldrig vad som kan hända då..."

"Om du har så farliga hundar så är det du som ska ha dom kopplade... men jag ska åka nu så du får vara ifred" säger han och slänger in både sig och hunden i framsätet på bilen, öser ur sig diverse andra otrevligheter genom sin öppna bilruta och drar sedan därifrån med en rivstart.

Jisses....  jag blir så frustrerad av sånt där....  hela dan är som sagt förstörd för jag kan inte bara släppa sånt.

Stressnivån hos hundarna är som sagt på topp, och lite däröver också, när dom letar bollar. Alla tre har hyfsat stor bytesmedvetenhet, och Ibsen i all synnerhet. Han är inte nådig om han tillåts att vakta något.


Jag kan ju se framför mig vad som skulle kunna hända om den lilla pinschern, efter att ha kollat in Jippie, sprungit vidare till Ibsen och Salza som frenetiskt letade bollar.....

En främmande hund som plötsligt konkurrerar om de där åtråvärda bollarna...  må vara att hon kanske inte alls var intresserad av några bollar, men med tanke på den uppskruvade stämningen så tror jag knappt att nån av hundarna skulle sansa sig och tänka efter innan de agerade.

Salza skulle säkert bara försöka jaga iväg tiken, hon är bra på det. Men Ibsen är av en liten annan ull och vad han skulle göra vete sjuttan.... och OM han hade fått tillfälle att göra något så hade med all säkerhet lilla krutpaketet Jippie hakat på och hjälpt till.

Visserligen har jag lydiga hundar, men dom är djur och inga robotar och naturligtvis finns det tillfällen då de kan gå ur hand. Jag är noga med att försöka se till att vi aldrig utsätter oss för såna tillfällen, men i en  sån här situation blir man liksom ställd inför fullbordat faktum.

Det är ju minst sagt frustrerande att folk inte förstår sånt där.... gubben var skitförbannad för att jag inte ville att hans hund skulle springa omkring hur som helst bland mina hundar.

Och det enda jag tänkte på var att hans lilla hund inte skulle råka illa ut....