Springerklubbens Fullmäktige var vårt mål när vi drog iväg på fredag förmiddag. Vi skulle till Upplands Väsby och det är några mil dit, så vi åkte dagen innan själva Fullmäktige.
Och vet ni... när jag åkt i flera timmar och parkerar utanför hotellet och går ur bilen, så ser jag en bekant som jag inte sett på bortåt 15 år. Så himla roligt att träffas så där helt apropå, hans rasklubb hade också årsmöte den helgen.
Men nu skulle det bli en kväll och en natt på hotell och det blev faktiskt första gången på hotell för både hundarna och mig. Ja, mina hundar var förstås med... och det var förstås inte första gången på hotell för mig, men första gången jag hade hundar med. Annars har det alltid varit vandrarhem eller campingstugor som gäller när hundarna och jag är ute på vift, men den här gången blev det hotell.
Och det gick bra... en filt fanns som skulle läggas på sängen om hundarna skulle få vara där. Men... en filt och två sängar...?? och Salza hann upp i sängen innan jag ens hunnit se den där filten.
Nu var väl inte det nån katastrof direkt, men ibland är hon snabbare än blixten.
Inga problem att åka upp till rummet i en ganska så liten och trång hiss, vi bodde på fjärde våningen och jag var för lat för att gå i trapporna. Vi hade sällskap av andra människor vid några tillfällen och då blev det riktigt trångt, men det var inga som helst problem.
Och hundarna fick vara med i allmänna utrymmen på hotellet, utom i matsalen. Så när vi satt och pratade och väntade på middagen så var doggsen med. låg vid mina fötter och brydde sig inte alls om vad som hände runt omkring. Jag fick väcka dom för att ta den här bilden...
Det var fyra rasklubbar som hade sina årsmöten på det där hotellet den helgen, så det var mycket folk och många hundar där. Och det blev lite pinsamt när en av hundvärldens mesta kändisar kommer fram och ska hälsa på mina hundar och blir totalt nonchalerad.
Där låg hundarna som två paddor och brydde sig inte alls, trots en vänlig "kom och hälsa-inbjudan"... Jippie lyfte lite på huvudet, slängde en blick på mig som fortfarande satt kvar i soffan och så la han ner huvudet igen.
Strax därefter passerar det en helt främmande människa, ser hundarna och utbrister "åh så fina hundar!" varvid båda hundarna flyger upp och hälsar mycket hjärtligt på personen i fråga som tacksamt tog emot deras hälsningar.
Jaja... det blev middagsdags och hundarna skulle vara på rummet. Jag var lite tveksam, funderade på att sätta dom i bilen, men det började bli kvällen och bilen skulle vara kall.
Men ni vet... middag på ett sånt ställe... det tar sin lilla tid det. När jag käkat färdigt gick jag upp på rummet och när hissdörren öppnades hörde jag dom..... '
Och med dom menar jag Salza och några till... deras klagorop ljöd i hela korridoren, från minst tre olika rum ljöd klagoropen, men från mitt rum hörde jag ändå bara ett.... men det var desto intensivare.
Stackars Salza trodde nog att matte övergivet henne för alltid... hon betedde sig som om vi inte setts på minst en månad... så resten av kvällen stannade jag på rummet tillsammans med hundarna.
Nästa morgon tog vi en lång promenad, ljuvligt att slippa snö och is och vi var tidigt ute så vi var ganska så ensamma. När hundarna fått sin frukost fick dom vänta i bilen medan jag åt min, jag tyckte att gårdagens serenad på rummet var fullt tillräcklig.
Sen var det mötesdags och hundarna fick en fäll att ligga på och där låg dom tyst och stilla medan mötet pågick. Jippie reste sig några gånger och bytte plats, men annars var det helt lugnt. Det är ju skönt att dom sköter sig så bra i såna sammanhang. Bara jag finns inom synhåll så är det inga som helst problem, då kopplar dom av fullständigt.
Efter lunchen bar det iväg hemåt igen.... lika många mil hem som bort... men i bilen varken ser eller hör man hundarna. Ibland kan jag få för mig att jag glömt hundarna nånstans där vi stannat och rastat, men som väl är så är det ju inte så, dom ligger där bak och snusar och sover hela tiden.
Vi träffade även Jippies människo-"farmor" som har både Jippies pappa och Jippies bror. Kul att ses, det händer minsann inte så ofta... och så hände det där som är så genant... nån säger "men hej Barbro, för visst är det väl Barbro.." och jag har inte en aning om vem det är. Förvirringen klarnade så småningom, det visade sig vara en cockermänniska som jag en gång i tiden suttit i Cockerklubbens HS tillsammans med. Kul att träffa människor som man inte sett på många år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar