fredag 20 april 2018

Tänk så snabbt saker och ting förändras....

Tänk om någon vid nyår hade berättat för mig vad detta nya året hade i beredskap åt mig, då hade jag nog trott att vederbörande skojade med mig. Och ännu är det ju bara början på året....

Min Salza är borta och jag kan fortfarande inte ens tänka på henne utan att tårarna rinner.

Jag själv ska in för en operation framöver, där jag innerligt hoppas att cystorna som man ska ta bort inte är elakartade tumörer.

Och så lilla solskenet Jippie då....  där rinner också tårarna bara jag tänker på eländet, och eländet har eskalerat snabbt. I mitten av mars tyckte jag att jag såg de första små tecknen på att han såg dåligt.

Jag har ju haft två cockrar som på äldre dar blev i stort sett blinda så jag har ju upplevt hundar som sett dåligt förr. Och Jippie uppförde sig i vissa situationer som att han inte såg ordentligt.

Det första som fick mig att reagera var när han inte hittade belöningsbollen. När vi avslutar träning av något slag så brukar jag slänga iväg en snörboll som han får jaga ikapp och sedan så leker vi lite med den.... nu hittade han plötsligt inte bollen som jag slängde.

Jag testade lite olika saker... slängde en godis på golvet framför honom till exempel... den såg han inte. Ja det var många små signaler som sa att det kanske var något konstigt med hans syn, men i de allra flesta situationer märkte jag inget alls.

Han hoppade i och ur bilen utan problem, här hemma syntes inget alls (vilket det sällan gör i vana miljöer förstås) och ute såg jag inte heller några direkta tecken på att han såg dåligt. Det var bara i vissa enstaka specifika situationer....

Vi tränade nosework som vanligt och jag såg inga tecken på några problem... inte förrän vi hängde upp ett antal påsklämmor på ett snöre och hundarna skulle jobba uppåt och hitta doftgömman. Han såg helt enkelt inte snöret med påsklämmor.... men han hade dessförinnan gjort ett antal utomhussök utan några problem.

Men där och då började jag fundera på allvar....  och jag fann förstås små små tecken på att hans syn inte var vad den skulle. Men i och med att Salza inte finns hos oss längre så blev ju livet väldigt annorlunda både för mig och för Jippie. Hon hade ju funnits i hela hans liv, och han tog efter henne i väldigt mycket från allra första dagen här hemma, så jag förstår att det blev väldigt tomt i hans liv när hon försvann. Så var det förlusten av ledstjärnan Salza eller var det dålig syn som gjorde att han i vissa fall förändrade sitt beteende?  Omöjligt att säga....

Men när vi tränade nw t.ex. så såg jag aldrig minsta lilla tendens till att han inte såg, oavsett miljö, men då hade han förmodligen kopplat på nosen och lagt synsinnet åt sidan.

Sen såg jag att det arrangerades en ögonlysning här i stan så jag anmälde oss dit. Jodå...  grå starr på båda ögonen, helt blind på det ena och nedsatt syn på det andra.

Och nu när vi vet då ser vi plötsligt många tecken på hans dåliga syn... eller också har det eskalerat ordentligt den sista veckan. Jag hoppas förstås att det inte är så, men vem vet....

Nu hoppas jag på en operation hos ögonspecialist på Strömsholm Det var han som gjorde ögonlysningen och han sa då att man kan operera, men han var liiite tveksam till det blinda ögat. Han kunde inte säga något utan en större undersökning....

Idag ska vi ta ett blodprov som Strömsholm vill ha, och då hoppas jag förstås att det inte finns något i det där blodprovet som lägger hinder i vägen för en operation.

Sedan ska vi i så fall åka till Strömsholm den 30 april för en lite större undersökning av ögonen, och den 2 maj ska han opereras. Om allt går som det ska så åker vi sedan hem den 4 maj.... så jag ska tillbringa den veckan i Strömsholm.

Det finns ju inga garantier av något slag, jag hoppas att han kan få tillbaka fullgod syn på båda ögonen förstås, om inte så hoppas jag på fullgod syn det ena ögat och lite syn på det nu blinda ögat. Jag förstår ju att det gör väldigt stor skillnad för honom om han är helt blind på ett öga eller om han har lite syn på det.

Förmodligen var det när han blev helt blind på det ögat som vi började märka av problemet...   men det hela verkar ha gått väldigt fort och det bekymrar mig.

I alla fall så har vi en lite mindre rolig tid framför oss... tratt i två veckor, medicinering 6 ggr/dag första månaden, 3 återbesök de närmaste 6 veckorna efter operationen och sedan med några månaders mellanrum. Och inte att förglömma... operationen som kommer att kosta ca 50.000:- om allt går utan komplikationer. Besöket före operationen kostar 4.700:- och återbesöken och resorna och min vecka i Strömsholm kommer ju inte att vara gratis de heller.

Men... kan lilla Jippie få tillbaka synen så är det värt alltihop. Det är så ledsamt att se honom nu när han är lite handikappad av att han inte ser så som han borde göra.

Grannens katter går säkra nu, Jippie ser inte när dom springer över gångvägen framför oss. Han bär sina leksaker till mig som vanligt, vill att jag ska kasta så att han får hämta dom, men han ser dom ju inte när jag har kastar dom. Ja det finns många exempel....

Men när vi är ute på våra promenader märks det inte något. Han springer som vanligt men å andra sidan är vägarna fortfarande kantade med snödrivor så han har ju liksom en fålla där han inte kan gå fel. Han är lite mer kontaktbenägen ute, men det kan ju också bero på att Salza inte längre springer vid hans sida.

Ja, sådant är vårt liv just .... nån som vill byta????


måndag 9 april 2018

En helg fylld med funderingar....

NoseWork tävlingar i stan hela helgen och jag var ju tvungen att gå dit och kika lite. Klass 1 på lördagen och flera bekanta som tävlade, och klass 2 på söndagen där jag själv skulle ha premiärtävlat, men så blev det inte.

När vi tog vårt tredje diplom på långfredagen så fick vi ju inte tävla fler gånger i klass 1, och när jag  då sa återbud till lördagens tävling där vi hade kommit med, så blev jag erbjuden en plats i klass 2. Jag tackade ja, men sedan hände ju allt det där med Salzapå tisdagen och jag förstod att jag inte skulle hålla ihop nerver och huvud så att vi kunde tävla i söndags, så jag sa återbud.

Och då fick jag vara tidtagare till den ena domaren istället, och det är ungefär som att skriva åt domaren på en lydnadstävling eller brukstävling... man får se alla ekipage ordentligt och man lär sig massor. 

Fordonsök och behållarsök dömde "min" domare så i de momenten såg jag alla ekipage, och jag tycker ju att det är så himla intressant att se hur hundarna jobbar... och hur förarna agerar och läser sina hundar.

Fordonsöket såg ut så här, 2 gömmor och tiden ekipagen hade på sig var 3,15 min.



Det var ganska intressant att se hur de allra flesta tog för givet att det skulle finnas en gömma på personbilen. Det fanns de som "offrade" halva tiden på att envist söka av personbilen gång på gång, trots att det andra fordonet var mycket större och tog längre tid av söka av. 

Båda gömmorna fanns på caterpillern (kan det heta så??), alltså ingen gömma på personbilen.  Vissa hundar leta kanonsnyggt på personbilen, noggrant och sansat och ändå hade föraren i några fall svårt att lita på sin hund och fick den att söka igen, och igen.  

Hundarna letade noga på caterpillern (?) också, men där fanns många skrymseln och vrår som var värda lite noggrannare sökning än vad som skedde i de flesta fallen. Ingen hund fann båda gömmorna på fordonsöket.... och det var den ena, lite högre, gömman som alla missade. 

Och en reflektion som jag gjorde var att man ska lyssna NOGA på vad domaren säger på banvandringen, är man lite klurig så kan man få lite idéer där


Bilden här visar behållarsöket... stora och små tomburkar av olika material, kartonger, väska, resväska, brödskrin, kastrull, kaffekittel mm, mm....   2 gömmor här också och tiden var 2 minuter. 


Här var det flera ekipage som tog båda gömmorna inom tiden, men där fanns också några felmarkeringar och det var en hel del som bara fann en gömma. Intressant att se på när man vet var gömmorna finns.....  i många fall tror jag att förarna tänkte lite för mycket tid och hade lite för bråttom. Jag som visste var gömmorna fanns såg i flera fall att hundarna visade ett ökat intresse på "rätt" ställe, men förarna skyndade vidare och missade gömman.

Sen var det förstås några som tydligt visade att "här är det" men det var en felmarkering, och då blir man förstås nyfiken på vad de kunde ha känt där som fick dem att markera.

Inomhussöket och utomhussöket såg jag ju förstås inte men jag har kikat på resultatlistorna och inomhus var det 5 av 25 hundar som fann båda gömmorna. På utomhussöket var det 3 av 25 hundar som fann båda gömmorna..... slutsatsen jag drar av det är att det inte var helt enkelt.

Jag läste i en annan blogg (finns bilder på alla sökområdena där också) att man fick söka med lös hund på inomhussöket, om man ville alltså. Det hade passat Jippie kanonbra det. Han jobbar ännu bättre lös....   men nu var vi ju inte med förstås

I alla fall så har jag tänkt "Jippie" under helgen när jag sett olika situationer och funderat på hur han skulle gjort... eller rättare sagt funderat på hur jag skulle agera i vissa situationer om jag hade Jippie i kopplet.

Efter det att jag såg utbildningsfilmerna som Ulf la upp på min tidslinje på fb så har jag funderat på om jag gjorde rätt när jag lät Jippie jobba ut den där doften vid stolen ordentligt. Han "fastnade" ju liksom vid en stol där jag förstod på Jippie att gömman faktiskt inte fanns, men Jippie ville ändå inte riktigt lämna den förrän han var bombsäker på att den inte fanns där. .

Jag tolkade det som att doften fanns där i någon form, men ändå inte på rätt sätt sett med Jippies ögon... eller nos kanske. Jag lät honom jobba ut den ordentligt för annars var jag rädd att han inte skulle släppa den utan återgå till den sedan igen. Jag vill ju att han ska nosa av området och sedan lämna det som han undersökt. Inte springa fram och tillbaka, utan avverka en del i taget och sedan glömma den delen... om jag inte säger något annat.

Jag har funderat en hel del på det där, men efter helgen har jag kommit fram till att jag nog ska låta honom jobba på efter sitt eget huvud. Jag nöjer mig nog med att anvisa var jag vill att han ska leta, sedan får han sköta letandet... det är inte tidseffektivt, men jag inbillar mig att vi på så sätt inte ska behöva springa hit och dit i sökområdet bara för att han vill kolla en gång till på något som han är lite tveksam till.  Han är en sådan hund som förr eller senare säkert skulle vilja tillbaka till det ställe där det luktade något som han inte riktigt är på det klara med.... och så tror jag inte att jag vill ha det.

Fast i bloggen som jag nämnde tidigare här så finns det lite funderingar över de korta söktiderna, främst på inomhus- och utomhussöken, och är det ont om tid då kan han förstås inte stå i 30-40 sekunder och undersöka något som sedan visar sig vara ointressant. Men förutsättningarna skiftar ju från tävling till tävling så det är svårt att planera allt för mycket.

Huvudsaken är nog i alla fall att man kan läsa sin hund ordentligt och sedan litar på hunden och hans nos. I går såg jag i alla fall några hundar som tydligt visade att "där luktar det något"... men föraren hade så bråttom att de lockade med hunden därifrån... och missade gömman.

Och så såg jag att jag inte alls behöver vara "rädd" för att starta i klass 2. Det fanns jättejätteduktiga hundar och förare där, och det fanns mindre duktiga ekipage också.  Så nånstans däremellan borde vi ju platsa då kanske

Markeringar då...?  Tja... Jippies snygga liggmarkering har försvunnit mer och mer, och jag är så i valet och kvalet hur jag ska gå vidare där. Många hundar gjorde som Jippie... hittade gömman och kikade på föraren och sa "här är det!" utan några andra större åthävor. Och nu när det kommer in höga gömmor i bilden då blir det ju också lite annorlunda. En liggmarkering säger ju att han hittat gömman, men visar inte så noga var gömman finns...   så jag vet inte.... 

Det är ju det allra viktigaste nästan, att jag ser när han hittat gömman, men det tycker jag ju att jag gör nu också. Jaja...  tur att det finns lite att fundera på, sånt är ju roligt...


En liten filmsnutt där Salza letar...  ingen markering direkt men ändå så himla tydlig.







måndag 2 april 2018

Klurigt... det är med nosework. ;)

En nw-tävling börjar vid 8-tiden och är klar nån gång runt 15-16-17--tiden och den tid man själv är aktiv är då 10-12 minuter som mest (i klass 1 alltså), så det finns många tillfällen till funderingar om ditten och datten. 

Och nu tänker jag enbart som tävlande, inte som arrangör, när jag funderar runt rutiner och sånt.

Tänk så trevligt det vore med en deltagarlista där hundrasen finns med, och vilken ort man kommer från. Nu är det i bästa fall en lista med tävlandes namn och hundens namn (inte alltid hundens namn heller), och för mig som är ny inom den här sporten säger den ingenting.

Ser man hundrasen på listan så har man lättare att placera folk, och det gäller även startordningen. Vet man rasen på hundarna närmast före så är det lätt att hålla koll på när det är min tur. Och det är lätt att "identifiera" medtävlarna om man ser vilken ras hunden är som de tassar omkring med.

Och det är ju kul att veta varifrån de kommer...  på SBK-tävlingar är man van att se vilken klubb folk tävlar för men så är det ju inte inom nw. Där är förmodligen de flesta medlemmar i SNWK och då kan dom höra hemma var som helst i vårt avlånga land.

Men det blir en del merarbete för arrangörerna på det viset, och det är nog tillräckligt med arbete med alla anmälningar när det nu är som det är.... det finns ju ännu inget datoriserat anmälningssystem som underlättar. Men kul vore det... 

På vår senaste tävling fick vi en fin uppflyttningsrosett och vi fick ett diplom för fyra godkända sök. Ett diplom utskrivet på lite styvare A4-papper, med både mitt och hundens namn på.... och vi fick dessutom ett kuvert med som vi kunde stoppa diplomet i så att det höll sig fint tills vi var hemma.

Vid våra tidigare tävlingar, då vi också fått diplom för fyra godkända sök, har vi fått det i A5-format på vanligt papper och med enbart mitt namn på. I min värld är det ju hunden som gjort jobbet och borde få diplomet, möjligtvis att jag kan anses som en medhjälpare som får hänga med lite vid sidan om....

Nu vet jag att arrangören inte behöver dela ut några diplom alls, man kan välja att låta bli och då får den tävlande ansöka om ett sådant i efterhand hos SNWK. Så det är naturligtvis uppskattat att man får ett på tävlingen, med bådas namn på...

Nu är inte jag själv så himla noga, varken med priser, diplom eller rosetter, men jag tycker förstås det är roligt när det finns och när man ser att det finns någon som tänkt till bakom det hela. Någon som kanske tänkt sig in i hur de tävlande upplever tävlingen, och inte bara vill göra det så enkelt som möjligt. 

Sen tänkte jag tycka till om regelverket också, men vid närmare eftertanke tror jag att avstår. Det finns mycket att säga om det, och det nyttar inget till i alla fall. men som den regelnörd jag är så måste jag i alla fall säga att det är lite rörigt med det mesta.

Regeltexten är inte helt tydlig överallt, och för den som är helt ny inom det här med att tävla med hund så förstår jag att det uppstår många frågetecken. Och sedan är det dessvärre så att det görs kompletteringar/korrigeringar/förtydliganden i efterhand, och den texten finns på annat ställe på hemsidan.

Det måste kännas rörigt för alla inblandade, inte bara för tävlanden utan även arrangörer och funktionärer av allehanda slag.

Nu är det ju en ny sport och regelverket ska utvärderas om ett år, förhoppningsvis kommer de grövsta "frågetecknen" att rättas till då. Och förhoppningsvis finns då den kompetens som behövs för att allt ska bli klart och tydligt för alla, även för dem som är helt oerfarna.... det är ju "en sport för alla" .... 

Jaja... det är en rolig sport, helt på hundarnas villkor, och det är positivt tycker jag. Att man utnyttjar ett av hundens naturliga sinnen till en tävlingsform är ju roligt, där kan vi förare inte påverka så speciellt mycket, mesta bara hjälpa till så att det blir så bra som möjligt. 


söndag 11 februari 2018

Nästa projekt...

Nu har jag fått lite mani på att lära Jippie lite "udda" saker. Borde kanske ägna tiden åt lydnad eller nosework eftersom det väl är det vi kommer att ägna oss åt tävlingsmässigt framöver, men sånt där annat jox är ju så himla kul.

Och så är det ju så roligt att utmana smarta Jippie, för han är verkligen oerhört smart och lättlärd.

Den här lilla filmsnutten har ni väl antagligen redan sett, det var det vi började med. Och det lärde han sig i ett enda litet nafs...  och alldeles på egen hand förstod han att rätta till den rosa burken som hamnade lite fel.  




Nästa projekt gick nästan lika lätt....


Han är lite Herr Bråttom och just precision är inte prio ett, varken för honom eller mig, men han fixar det ju ändå...   


Nu har vi ett nytt projekt på gång, och det är liiiite klurigare.Vet inte ens om det är möjligt, men jag gillar ju utmaningar så vi ska i alla fall försöka.  Det bör vara möjligt, men det vet jag inte förrän vi antingen är färdiga eller när jag gett upp.

Men än så länge ser det lovande ut....  visst kan väl hundar lära sig färger????


Och för att ni inte ska tro att det är placeringen av den blå ringen han går efter så ändras det varje gång...


Ja jag vet...  det kan vara doften han går på, men....     Jag är noga med att hela tiden ta i alla tre ringarna, och jag gnuggar dom mot varandra innan jag lägger ut dom så att dregel och godisdoft ska smitta av sig på alla tre.

Kan vara doften i  alla fall eftersom det är den ringen han oftast lyfter upp, men när jag tittar på vad, och hur, han gör så inbillar jag mig att han vet vad som gäller....  att det är den blå ringen som gäller.

Men vem vet... deras luktsinne är ju så välutvecklat så det kanske är det som styr även om jag gärna vill tro, och tycker att det ser ut som, att det är synen som styr just här.  

Han har gjort stora framsteg på bara några gånger, men vi ska befästa det lite mer sedan blir det spännande... då ska jag introducera ytterligare en av de där färgerna.

Vet inte om jag valt rätt färger, men jag tror att det kanske bör gå att skilja de där tre åt, även för en hund. Vad tror ni????

Himla kul är det i alla fall, och det tycker nog Jippie också för han kommer direkt när han ser att jag tar de där ringarna. Fast det kanske är godiset som avgör för honom förstås, men strunt samma, så länge han gillar att jobba för en liten godis så är väl allt bra. Han sover i alla fall gott efter en stund med de här övningarna. 








söndag 28 januari 2018

Eländes vinter.... :(

Vi har rekordmycket snö och idag fortsätter det att snöa, och det ska fortsätta imorgon också... livet är faktiskt inte så himla kul när det snart är snö upp i axelhöjd. Man kan inte gå någon annanstans än på plogade vägar... skittråkigt. 

Jag var modig häromdagen och gav mig iväg på en smal upptrampad stig genom en liten skogsdunge. Det var dumt gjort med tanke på min dåliga balans och mitt knä som inte alltid bär. Jag trampade mycket riktigt ner i snön bredvid den där smala stigen och benet sjönk ner till höften i snön. Det var inte jättekul att ta sig upp därifrån

Motivationen att träna är inte så våldsamt överväldigande heller. Vi håller visserligen på med lite roliga trötta-ut-hjärnan-grejor, men det blir dåligt med seriös träning (om det nu finns nån sån i hundsammanhang), sån som man kan ha nytta av på tävling längre fram under året.

Men jag klurar lite i alla fall, klurar på det där med träning och på vad vi kanske eventuellt ska ägna oss åt frampå vårkanten när all denna snö har smält bort.... om den nu gör det någon gång.

Vi borde ut och tävla lydnadsklass 2 egentligen. Jippie tog ju tre 1:a pris i gamla klass 2 redan förrförra året så vi borde verkligen ut igen nu, och då är det ju nya klass 2 som gäller, men regelrevideringen tog lite död på träningslusten.

Och så borde vi fixa till det tredje diplomet i nosework så att vi kan få tävla i klass 2 där också. Fast där är jag lite tveksam.... 

Nu är det ju absolut inget som säger att vi fixar till det tredje diplomet lika lätt som de två första, men i nw är det ju så att man måste gå upp i nästa klass efter tre diplom, och jag har förstått att det är ett jättestort steg från klass 1 till klass 2 när det gäller svårighetsgraden.

Och likadant är det numera i lydnadsklass...  ett jättestort steg från startklassen till klass 1, och bedömningsmässigt ett mycket stort steg mellan varje klass. Och man kan ju fråga sig varför det är så???

Man får visserligen många tävlande i de lägsta klasserna, men jag gissar att det är många som aldrig kommer längre sedan eftersom nästa klass är så mycket svårare. Eller... tja, de kommer ju till nästa klass förstås, men jag menar att de inte fixar de poäng som behövs där för att sedan komma vidare.

Jag missade ju två nw-tävlingsdagar nu i helgen p.g.a. hundarnas kennelhosta men jag har roat mig med att kika lite på resultaten i alla fall. Och det styrker mig i min tro att det är väldigt mycket svårare i klass 2 än i klass 1....

Eller också är det kanske så att hundarna (och förarna?) inte är ordentligt grundtränade och därför inte räcker till när det blir svårare och mer krävande? Det är ju både fler gömmor och svårare gömmor i den högre klassen...  det kräver en hel del mer av både hund och förare.

Och klass 1 är ju faktiskt ganska så enkel att klara av...  "enda" svårigheten där är ju att det är fyra olika sök ganska tätt inpå varandra, många hundar kanske inte riktigt orkar med det. Fast i klass 2 är det ju ännu fler sök....

Ja, inte vet jag...  men det vore ju lite kul att ta det där tredje diplomet så att vi fick prova på klass 2 själva. Jag har ju alltid höga tankar om mina hundar, och oftast har de levt upp till det, men förr eller senare så får jag väl kanske andra erfarenheter.

Nosework kan, och bör, man ju träna till viss del inomhus men lydnad känner jag inte för att träna inomhus. Jag gillar inte inomhusträning när det gäller lydnad....  nån enda gång kan jag väl haka på sånt, men inte regelbundet. Jag tävlar ju heller aldrig inomhus eller i ridhus så därför kan jag skippa sån träning med gott samvete. En plogad parkering kan ju bli träningsplats förstås, men det är kallt och föga inbjudande...

Näe...  det är noll kul med vinter och massor av snö, det bästa vore att helt enkelt gå i ide hela långa vintern, då slapp jag i alla fall att bli deppig och less på all denna snö och kyla.

För Jippie kan lyckan vara att hitta en pinne trots all snö, men hans matte är inte lika lätt att få nöjd. 
                






fredag 19 januari 2018

Se och lär....

En del av er har sett den lilla videosnutten där Jippie plockar ihop små plastburkar och det var förvånansvärt enkelt att lära honom det. Han är visserligen lättlärd i alla möjliga sammanhang men jag blev ändå lite förvånad över hur enkelt det var för honom.

Något annat som gjorde mig våldsamt imponerad... och förvånad... är vad som sker på filmen när han stoppar ner den lilla rosa burken.

Burken hamnar lite fel, öppningen är inte uppåt. När det har hänt när vi tränat så har jag sagt "vänta" och så har jag stoppat ner handen och vänt rätt burken innan han har fått ta nästa burk.

När jag filmade den där videosnutten så blev jag tveksam vad jag skulle göra när burken hamnade fel, jag ville ju ha en film där han fixade det hela alldeles själv. Och innan jag bestämt mig för vad jag skulle göra så stoppar han ner nosen och vänder burken rätt... helt på eget initiativ.

Jag säger visserligen åt honom att "stoppa i den" när han lyft upp den, men det hade han säkert gjort utan att jag hade lagt mig i. Det märkliga (i mina ögon) är att han reagerar på att burken ligger fel.

Jag gjorde om det där några gånger till sedan och vid ett tillfälle råkade en burk hamna likadant och han gör likadant då... rättar till den helt och hållet på egen hand och utan att jag sagt ett ord.

Den där lättlärda killen har alltså på något vis sett och förstått vad som händer när han råkar få en burk felvänd... matte stoppar ner handen och vänder burken så att öppningen är uppåt. Han måste alltså ha förstått vad som händer, och vad som är "rätt" håll på burken, och tagit till sig det.

Vi har testat idag igen...  vi fick göra flera gånger innan en burk hamnade "fel" och jag var lite rädd att han var lite mosig i huvudet vid det laget, men icke.... han stannar till, stoppar ner nosen och vänder burken rätt innan han tar nästa burk.

Tänk vilka oanade möjligheter som öppnas när man har en hund med den kapaciteten. Fast jag är förmodligen så inskränkt i mitt tänkande så jag kan nog inte utnyttja det så som jag egentligen skulle kunna..... och vilja.

En helt fantastisk hund är han i alla fall





måndag 8 januari 2018

Det där med doftminne är kul... eller...?

Luktsinnet är ju hundens främsta sinne, och det sinne som den så att säga "lever på". Övriga sinnen är sekundära och används när inte luktsinnet ger den info som hunden vill ha eller när doftbilden behöver kompletteras.

Och det där glömmer vi människor ofta bort. Vi tar lite för givet att hunden ser och hör i första hand, så som vi gör, men det är ju fel. Och hundarna har oftast ett bra doftminne som man kan se används lite olika beroende på individ.

Jippie är makalös med sitt doftminne. Han kommer ihåg en intressant kissfläck hur länge som helst. Rusar i förväg dit för att undersöka hur den doftar just idag, och det rör sig om många dagar innan han ger upp den där intressanta kissfläcken och slutar rusa dit för att undersöka den.

Salza undersöker en intressant kissfläck ordentligt, kissar på den, och sedan är den avverkad. Nästa gång vi passerar den är den inte speciellt intressant enligt henne. Däremot kommer hon ihåg varenda ställe där hon hittat något ätbart, såna ställena glömmer hon aldrig men det har ju inte med doften att göra. Om hon får bestämma så skulle promenaderna enbart gå ut på att undersöka alla gamla "matställen" för att se om de möjligtvis fyllts på sedan sist.

Jippie har också vissa "matställen" han aldrig glömmer och det är tyvärr alla ställen där Ibsen bajsat. Visserligen plockar jag alltid upp efter hundarna, men ibland är ju Ibsen en bit före oss och om jag då inte är ordentligt på alerten och med sträng röst ropar in Jippie så är han blixtsnabbt där för att mumsa i sig godiset innan jag hunnit dit för att plocka upp det. Och det värsta är att han aldrig glömmer de där platserna där Ibsen bajsat. Bajset är ju sedan länge borta, men varje gång vi kommer i närheten så rusar Jippie i racerfart i förväg för att kolla om det möjligtvis finns nån liten smula kvar.

Men det har ju som sagt inte med doftminnet att göra, även om han använder nosen för att hitta exakt rätt ställe...

Jippie kan som sagt minnas en doftfläck lääänge. Vi kan gå en runda där han fastnar på en intressant doftfläck i evigheter (om hans matte tillåter det) och sedan kan det gå nån vecka innan vi går den rundan igen, men så fort tillfälle ges rusar han i förväg till den där fläcken där det för länge sedan luktade så gott. 

Jag har inte riktigt klurat ut hur man bäst skulle kunna använda sig av de där doftminnet till vardags. Har någon en idé så hojta gärna till....

I träning och tävling är det förstås specialsök/nosework som är grejen där man utnyttjar ett bra doftminne. Allting i såna sammanhang bygger ju på "kom ihåg den här doften, den är lönsam för dig", men till vardags vet jag inte riktigt.

Kul att se hur hundarna agerar i olika situationer i alla fall. Och det är ju kul att ha tre olika individer att studera, ingen hund är ju den andra lik.

För övrigt så längtar vi till våren....